PÅ PLATS. Att kvinnor inte alltid håller ihop är väl ett känt faktum. Sexisten påstår det och verkligheten visar ofta att han eller hon har rätt. För hur ska vi annars förklara att kvinnor inte hjälper varandra till höga poster, inte anställer andra kvinnor i egna företag och på så sätt skapar en egen sfär i näringslivet.

Eller för den delen sällan säger till sina kvinnliga chefer: Okej jag har varit hemma med mina barn, det är faktiskt en merit som borde ge mig mer betalt.

Nej, kvinnor kliar inte varandras ryggar, nätverkar inte med manlig självklarhet. Kvinnor antar i stället männens synsätt, anpassar sig, trycker ner. Blir i värsta fall män bland män. Jo, jag vet att det finns en könsmaktsordning och att kvinnors, liksom mäns, värderingar och beteende påverkas av den. Men ändå.

När tjänstemannaförbundet HTF, med en majoritet kvinnor bland medlemmarna, samlar till seminarium om det barntillåtna arbetslivet blir lustigt nog och oavsiktligt bristen på systerskap ett gemensamt tema för dagen. Tre föreläsare förmedlar samma budskap: Kvinnor ställer inte upp för varandra.

Den insiktsfulle sexisten, ja han kallar sig själv så, Lars Einar Engström, konsult och författare till boken En sexists bekännelser, säger att han har träffat många kvinnor som är sexister. Faktiskt lika många kvinnor som män. Han ger exempel på hur kvinnor behandlas i näringslivet – diskriminering, skitsnack och trakasserier. Men har inget exempel på att kvinnor stöttat varandra i en svår situation. Det har tvärtom varit män, som han själv, som trätt in på arenan.

När seminariets kvinnliga medverkande tar över scenen blir kvinnors bristande solidaritet ännu tydligare. Anna Thoursie, tidigare LO-ekonom och sedan den 1 mars chef för tankesmedjan Agora, visar hur hela kvinnokollektivet genom sitt ”fria val” av föräldraledighet stämplar varje kvinna som en ”frånvarorisk” i arbetsgivarnas ögon.

Vips har kvinnorna sett till att trycka ner varandra lönemässigt, lyfta bort karriärstegen och minska den framtida pensionen. Ojusta kvinnor och fördomsfulla arbetsgivare verkar vara en dålig kombination.

Sista föreläsare för den i huvudsak rosafärgade publiken – HTF-folket hade en för dagen gemensam rosa t-tröja, alla utom ordförande Holger Eriksson – är danska journalisten Kirsten Stendevad. I sin purfärska bok Mamma en karriärfördel lyfter hon fram hur mycket mammor lär sig av att vara föräldrar (pappor också, men det blir i nästa bok). Och det överraskar, liksom trenden att frånvaro är bra för kreativiteten.

Men mest intressant blir ändå hennes berättelse om hur kvinnor i USA löser konflikten mellan arbete och familj. Hälften slutar sitt arbete efter att de fått barn. Och startar eget, sköter sin egen business, löser sina problem och är framgångsrika.

I USA har fenomenet ett eget begrepp – Me inc – det vill säga Aktiebolaget jag själv. En individuell, väl fungerande, lösning på ett strukturellt problem. Men är det solidariskt?

Karin Lindgren Strömbäck