KOMMENTAR. Hittills har den borgerliga alliansens partiledare gett ett intryck av att vara såta vänner. Men det intrycket fick sig en törn när Fredrik Reinfeldt i en nyutkommen intervjubok beskyller folkpartiledaren Lars Leijonborg för att försöka sno väljare från moderaterna hellre än att verka för ett gott samarbete inom alliansen.

Fredrik Reinfeldts anmärkning ter sig märklig för den som följt det senaste kvartseklets inrikespolitik. Om det är något borgerligt parti som skott sig på de andras bekostnad, så är det moderaterna. Alltsedan Gösta Bohmans tid har moderaterna med beräknande illojalitet lockat till sig väljare från centern och folkpartiet.

Centerledaren Thorbjörn Fälldin trodde när han på sjuttiotalet fick bilda efterkrigstidens första borgerliga regering att han utifrån sin maktposition skulle kunna domptera moderaterna. Men han bedrog sig. Moderaterna lyckades då med konststycket att vara i konstant opposition mot den regering de tillhörde.

Fredrik Reinfeldt har sedan han blivit partiledare orienterat moderaterna mot den politiska mitten. I intervjuboken distanserar han sig från sina företrädare. Han vänder sig mot Carl Bildts arrogans och beskriver dennes vapendragare Gunnar Hökmark som en ”partisekreterare som plågade livet ur sitt parti”. Bo Lundgrens monomana skattekverulans avfärdar han som korkad.
Fredrik Reinfeldt har gjort upp med flera tidigare moderata ståndpunkter. Han har talat väl om arbetsrätten och kollektivavtalen, han har lovat mer pengar till kommunerna, skjutit upp en avveckling av fastighetsskatten och talat om behovet av en jämställd familjepolitik.

Flörtande parti
Kursomläggningen har försatt övriga partier i en brydsam situation. Utrymmet för de andra partierna i den borgerliga alliansen har begränsats. De kan inte längre hävda att de ensamma garanterar mittenpolitiken. Ett av dem, folkpartiet, har i ren desperation lagt sig till höger om moderaterna när det gäller hårdare tag mot brottslingar, ordning i skolan och till och med tillåtit sig att flörta med invandrarfientliga stämningar.

Inte heller socialdemokraterna vet riktigt hur de ska tackla Fredrik Reinfeldt. En angreppslinje har varit att framställa moderaternas omsvängning som enbart taktiskt betingad. Misstron är inte obefogad. Reinfeldt glider undan och duckar i för honom besvärliga frågor. Ingen kan veta om moderaterna efter valet håller de utfästelser de gjort före valet.
Ändå är det tämligen ofruktbart att anklaga en meningsmotståndare för att svika sina vallöften innan sveket är ett bevisat faktum.

Statsminister Göran Persson har insett detta. Han har därför valt att framhålla att moderaterna på de områden de närmat sig socialdemokraterna erkänt att det är s-politiken som hela tiden varit rätt och den tidigare moderata politiken som hela tiden varit fel. Från socialdemokratisk synpunkt finns inga skäl att beklaga att moderaterna blivit en smula klokare än de tidigare varit. Det gör ju bara att de kvarvarande bristerna i den moderata politiken framstår desto tydligare. Fortfarande står moderaterna för en orättvis fördelningspolitik. Skattesänkningar för dem som har sitt på det torra ska betalas av sjuka, arbetsskadade och arbetslösa. Reinfeldt kallar de senare föraktfullt för bidragstagare, en nedsättande glosa som han uppfann som ordförande i Muf.
Fortfarande är moderaterna märkvärdigt vaga när det gäller arbetsrätt och kollektivavtal. Svenskt Näringsliv har presenterat ett batteri av åtgärder för att begränsa avtals- och konflikträtten. Om moderaterna vill framstå som kollektivavtalens försvarare borde de tydligt ta avstånd från dessa propåer. Men det har de inte gjort.

Fredrik Reinfeldt har medgett att moderaterna alltsedan Gösta Bohmans tid haft fel i det mesta. Om erkännandet är något annat än en läpparnas bekännelse är det ett intressant medgivande. Men vilken slutsats ska väljarna dra? Är inte risken stor att ett parti som tänkt fel i 30 års tid skulle fortsätta att tänka fel av bara farten, om det får chans att regera landet?