FILM. Steven Spielberg har fått en del skäll från sionister för sin nya film, om Svarta september-attacken vid OS i München 1972. Två israeliska idrottsmän mördades och nio kidnappades i ett gisslandrama som slutade med en massaker efter ett misslyckat tyskt fritagningsförsök. Fast egentligen har Spielberg gått samma väg som Oliver Stone i sin senaste Castro-dokumentär: stöttar genom att läxa upp, försvarar Israel genom att kritisera dess häftiga vedergällningspolitik.

I filmen konstaterar Golda Meir efter kidnappningen och massakern att judar återigen mördas i Tyskland medan resten av världen idrottar, som vid Berlin-OS 1936. Därefter får man följa skapandet av ett israeliskt kommando med uppdrag att döda dem som planerat attacken. Sedan ändrar Spielberg riktning, låter de israeliska agenterna fundera mer och mer över meningen med hämnden när den i själva verket bara leder allt längre bort från freden.Chefen för en av de grupper som ingår i kommandot bryts så småningom ner av paranoia. Gruppen börjar dessutom tvivla på att de uppgifter de får om sina måltavlor är helt korrekta.
Liksom i Ridley Scotts Kingdom of Heaven från förra året är det korstågets tvivlare som fokuseras. Varför kan vi inte bara ta dem till fånga och sedan ställa dem inför rätta, som med Eichmann, frågar ledaren, Avner (Eric Bana) sin kontaktman.

Det intressanta är att det bokreportage från 1984 som filmen bygger på inte alls bär fram det här tvivlet. Den ungersk-kanadensiske journalisten George Jonas har i Vengeance (svensk titel: Vedergällning) intervjuat Avner, den anonyme huvudmannen, och berättar historien i en lite ansträngd Frederick Forsyth-stil.
Jonas är rätt tydlig med källäget: anonymiteten gör det svårt att kontrollera utsagorna. Avsikten med boken, om det finns någon alls, tycks ha varit att visa hur den konspirativa undre världen bland säkerhetstjänsterna fungerar. Möjligen är ärendet också att framhålla israelisk effektivitet.

Omgjorda för duken
Jonas uttrycker tydligt ståndpunkten att det är skillnad på terrorism och antiterrorism, och har sarkastiskt kallat Spielbergs München-film för en duvornas krigsmarsch. Medan Spielberg alltså ser både palestinsk terror och israelisk vedergällning som delar av samma våldsspiral.
Jämfört med i boken har nyckelfigurerna fått en makeover, gått från torftiga killar till komplicerade och intressanta personligheter. Och agenterna i filmen lär till skillnad från personerna i boken (och ungefär resten av mänskligheten också, kan man tillägga) faktiskt något av historien under historiens själva gång.

Tvivlet tycks ha en förädlande inverkan, och genom kritiken av värdegrunden i uppdraget får de också ett moraliskt försprång jämfört med araberna. Spielberg låter visserligen också palestinska terrorister komma till tals men de uppbär inte fullt ut samma slags dignitet. När det gäller tvivlet skiljer sig boken och filmen avsevärt: George Jonas skriver uttryckligen att de israeliska agenterna knappast sov dåligt på grund jakten på terroristerna.
Journalisten Aaron J Klein, underrättelseexpert på Time magazine som också skrivit en bok om dådet i München har i en artikel på slate.com kritiserat både George Jonas och Spielberg för att inte återge skeendet korrekt. Mossads fältagenter som jagade Svarta september var snarare spjutspetsen i organisationen än en fristående grupp. Och de letade inte bara upp dem som hade organiserat München-dådet, utan strävade efter att eliminera alla terrorister inom räckhåll som kunde tänkas attackera Israel, enligt Klein (som även ifrågasätter den uppmärksamhet som ges den franska organisation som Avner och hans gäng köper tjänster av,
och framhåller att israelerna alltid själva stått för sin egen marktjänst).

Aktuell kommentar
På en punkt instämmer han dock helt med Jonas: Mossad-agenterna som jagade svarta september kände inte ångest eller tvivel inför uppdraget, som de snarare såg som ett heligt krig.
Det finns också en annan, inte alls lika viktig förskjutning mellan boken och filmen. Jonas beskriver huvudagentens positiva relation till sin pappa, medan det i filmen i stället handlar om en despotisk och stridslysten mamma. Modern är oerhört stolt över sin son. Samtidigt vill hon inte höra ett ljud om det smutsiga krig han bedriver. På sätt och vis tycker jag att Spielberg, som annars är förtjust i att skildra goda mödrar, genom denna krigshetserska säger allt om vart han anser att Israel är på väg just nu. Ändå är det uppenbart att han inte bara använder historien om München-OS 1972 som ett sätt att ifrågasätta Israels politik, utan att han också kommenterar läget i den nu pågående amerikanska kampanjen mot terrorn.

I slutscenen har Avner en diskussion om mål och metoder med sin kontaktman i New York. De står på en bro och skiljs sedan åt, inte direkt som vänner. Kameran stannar kvar en liten stund när de båda gått ur bild. Landskapet påminner om Woody Allen-filmen Manhattan; en blek horisont med skyskrapor i gråblå toner. Sen ser man att bilden manipulerats. Den visar de utraderade tvillingtornen, de som attackerades 11 september 2001.
Det är alltså snarare Bush som har anledning att känna sig totalt kritiserad av Spielberg, än sionismen.
München är ett elegiskt debattinlägg om heder och ära och hur det går när man försöker bekämpa draken med drakens egna medel. Som sådan är den lysande. Men dessvärre anakronistisk, såtillvida att det som hände 1972 får tjänstgöra som rekvisita i dagens debatt.
Förmodligen ger boken trots sina brister en trognare bild, liksom i sidled, av hur de medverkande agenterna tänkte och kände.

Titel: I morgon finns systemen igen
Författare: Lars Skinnebach
Översättning: Henrik Petersen
Förlag: Modernista

Anne Hedén
Frilansjournalist
Maila redaktionen