Att kalla den en fin liten film duger liksom inte. Snarare känns den plågsamt träffande i beskrivningen av besvarad kärlek som ett inte nödvändigtvis lyckligt tillstånd. Larry McMurtry har skrivit manuset och placerat berättelsen i den genre av moderna antivästerns som både han och till exempel Cormac McCarthy sysslar med, om unga, undanskuffade personer som famlar sig fram i livet. 

Här handlar det om två killar (Heath Ledger och Jake Gyllenhaal) som båda kastats ut hemifrån och fått jobb som fårvaktare på ett berg i Wyoming. En av dem är sorgset inbunden, den andre något mer pratsam. En relation inleds, som det ser ut, av en slump. Den ene ser deras affär som en förbrytelse, något att smussla undan, den andre ser den som en lycklig möjlighet. När sommaren är slut skiljs de åt, och gifter sig på var sitt håll. Efter några år börjar de åka på gemensamma fisketurer. Fruarna har det under tiden inte så kul. Och det hemliga livet holkar ur, till slut blir det inget mer.

Roger Ebert, filmkritikern på Chicago Sun Times konstaterade apropå Brokeback Mountain att ju mer specifikt en film beskriver något desto mer skapar den också identifikation. Ett återkommande tema i Ang Lees filmer är hur livet till de inblandades oförställda häpnad tar en helt annan vändning än förväntat och här har han drivit det temat till sin spets.
Ingen av männen ser sig som bög, självklart lever de med kvinnor. Fast en av dem börjar så småningom, försiktigt, drömma om att flytta ihop. Den andre anser sig förförd, att det inte blev något av honom på grund av den hemliga kärleken.

Spöken i bakgrunden
Ang Lee kör inga statements, har inget ärende större än sina personer: så här kan kärlek också se ut. Den som håller tillbaka (Heath Ledger) blir både älskarens och olika kvinnors livslånga kärlek men instinkten att gömma undan allt som är riktigt viktigt gör att han förblir oåtkomlig, och i pressade lägen våldsam. I bakgrunden spökar minnet av ett lynchningsoffer han sett som barn, en misshandlad och mördad homosexuell man, förevisad av fadern.
Själva kärlekshistorien slutar tragiskt efter många år med att han som svikit då och då tar sig en titt på sin älskares skjorta, och sen en kopp kaffe.

Brokeback Mountain startar 1963 och det finns något i ljudbilden som påminner om Clint Eastwoods ensliga sextiotal i A Perfect world; blåsten, och stugorna som är knäpptysta, utan alla de surranden och mumlanden från datorålderns och digitialiseringens maskiner som kommer sen. Då det också blir vardagsmat att tro att man med viljans hjälp kan skapa sig själv, och kärleksrelationer börjar ses som en väg till självförverkligande och själslig frigörelse.

Den relation som skildras i filmen går helt i otakt med samtidens drömmar, kan man väl säga. Ang Lee befinner sig uppenbarligen i
stark opposition, här mer än någonsin, till just individualismens mer storslagna föreställningar. På det viset är Brokeback Mountain faktiskt mer hoppingivande än sorglig.

Anne Hedén
Frilansjournalist
Maila redaktionen