Kinas stora språng
Med två årtionden av oavbruten ekonomisk tillväxt har Kina hävt sig upp ur massfattigdom till ett begynnande välstånd. Det är en historisk ironi att det stora språng Mao en gång drömde om, men som slutade med hungersnöd och misär, nu genomförs av hans arvtagare med den globala kapitalismen som hävstång.
Omvärlden fascineras – och skräms – av den våldsamma dynamiken i skeendet. Omvandlingen sker i klassiskt kapitalistiska former: billig arbetskraft utan fackliga rättigheter flyttar in från landsbygden till hårt nedsmutsade storstäder för att jobba långa arbetspass i industrin.
Klassklyftorna ökar. Omkring tjugo procent av Kinas befolkning beräknas tillgodogöra sig åttio procent av de ekonomiska resurserna. Inkomstskillnaderna i det snabbväxande Kina är större än vad de är i kapitalismens högborg USA.
Om tjugo år spås den kinesiska ekonomin ha gått om den amerikanska. Det sker samtidigt som världens näst största stat, Indien, lite i skymundan är inne i en liknande expansionsfas.
Enligt somliga ekonomer – nu senast de två svenska ekonomerna Mats Persson och Marian Radetsky – kommer industrier och arbetstillfällen i västvärlden att vandra över till de två asiatiska bjässarna vars arbetskraft är billig och alltmer välutbildad. De stora utbudet av arbetskraft – i Kina ökar antalet personer i arbetskraften med 17 miljoner per år – ställer enligt dem västvärldens industrianställda inför valet att sänka sina reallöner eller förlora sina jobb.
Den profetian är överdrivet dyster. Ekonomi är inte ett nollsummespel. Det finns ingen naturlag som säger att när vissa får det bättre måste andra få det sämre. Kina är inte bara en exportör. Kina kommer att behöva köpa alltmer varor utifrån.
Kalla krigets dagar över
Profetian jävas också av det faktum att kvartseklets snabba expansion i Kina och Indien har skett samtidigt som fler, bättre betalda jobb tillkommit i den gamla världen. I takt med att levnadsstandarden i Kina höjs så jämnas också konkurrensförutsättningarna mellan den gamla och nya världen ut. Med växande ekonomisk styrka kommer Kina – och Indien – att spela en allt större roll i världspolitiken. Hur de två nya stormakterna kommer att bruka eller missbruka denna maktställning är ovisst. Men den tid efter det kalla krigets slut då USA ensamt kunnat dominera världen är snart förbi.
Kinas kommunistiska regim står inrikespolitiskt inför två gigantiska utmaningar. Den måste för det första hindra att de snabbt växande sociala klyftorna leder till revolt bland arbetare och den eftersatta landsbygdsbefolkningen. Frånvaron av demokratiska rättigheter har redan lett till formliga uppror bland dess grupper, föga uppmärksammade i västliga medier.
För det andra måste regimen ta itu med en galopperande miljöförstöring. Denna är nu av en sådan omfattning att den blivit ett direkt hot mot människors livsbetingelser och fortsatt ekonomisk tillväxt.
Mer än hälften av landets vattendrag är förorenade av kemikalier och industriavfall. Luftföroreningarna i de stora städerna är värre än i något annat land. Energiförsörjningen baseras nästan helt på smutsig kolkraft.
Starka krafter
Om Kina ska undvika en hotande miljökatastrof krävs enligt landets egna experter ofantliga investeringar i moderna teknik och en effektiv miljöövervakning som i dag saknas nästan helt. Probleminsikten finns. Men motkrafterna är starka. I länder med stora uppdämda konsumtionsbehov brukar snabbast möjliga tillväxt utöva en större lockelse än ekologiskt uthållig tillväxt.
Tålamod är en kinesisk dygd. Det är en egenskap som landets befolkning kommer att behöva i rikt mått under det stora språnget framåt. Det kommer att ta tid innan man lärt sig att behärska de väldiga ekonomiska krafter man släppt loss – och utan demokratiska reformer lär man inte gå i land med uppgiften.