Sverige, tidigare hyllat för sin stabila välfärdsmodell, genomgår en djupgående förändring. I centrum för denna omvälvning står den svenska medelklassen, en grupp som historiskt sett varit central för att upprätthålla det sociala kontraktet mellan medborgare och stat.

Denna samhällsgrupp har länge åtnjutit en hög levnadsstandard, stabila anställningar och ett robust socialt skyddsnät. Men medelklassen står nu inför en identitetskris som både speglar och förstärker de krafter som hotar att riva sönder Sveriges samhällsmodell.

Ärvt över generationer

Medelklassens enfald och övertro på privatisering och möjligheten att klättra uppåt i den sociala hierarkin har blivit en motor för nedmonteringen av den svenska välfärdsstaten. Denna illusion om avancemang är en spegling av en djupt rotad naivitet.

Många verkar tro att rätt konsumtion, rätt bostadsområde och rätt skolor för barnen kommer att ge dem tillträde till överklassen. Men denna ambition är ouppnåelig.

Den svenska överklassen, som ärvt sina privilegier över generationer, ser med förakt på medelklassens försök att klättra. Trots att medelklassen gör sitt bästa för att imitera överklassens livsstil – från sommarhus på Gotland till internatskolor – kommer de alltid att stå utanför.

Saknar stamtavlor

Överklassen värderar traditioner, historia och inflytelserika nätverk som medelklassen saknar. Även om medelklassen har utbildning och inkomst på sin sida, kan dessa inte konkurrera med den sociala stamtavlan som överklassen förfogar över.

En särskilt allvarlig konsekvens av denna strävan är medelklassens oförmåga att ifrågasätta sin egen position i samhället. I stället för att erkänna de strukturella hinder som hindrar dem från att nå överklassen, fortsätter de att konsumera och överprestera i hopp om att ”slå sig in”.

Denna tro på att materiella investeringar kan leda till social acceptans är djupt skadlig för samhället.

Offrar skolan och äldreomsorgen

Medelklassen spelar också en nyckelroll i den systematiska urholkningen av den svenska välfärdsstaten, särskilt genom sin blinda tro på privatisering. Ett tydligt exempel är det svenska skolsystemet, där många friskolor nu ägs av riskkapitalbolag som prioriterar vinst framför kvalitet.

Eleverna, framtidens medborgare, lämnas med en undermålig utbildning, medan klassklyftorna ökar.

Äldreomsorgen har också drabbats hårt av privatiseringen. När kommuner börjar anlita privata vårdbolag ser vi nedskärningar i personal och en försämrad vårdkvalitet. Äldre får mindre tid med personal och sämre omsorg, medan företagen fokuserar på att maximera sina vinster.

Nyttiga idioter

Denna utveckling är resultatet av marknadslösningar. Genom att förespråka privatisering har de ovetandes bidragit till att försvaga det sociala skyddsnätet som tidigare skyddade dem.

Många medelklassfamiljer står nu inför en osäker framtid när det gäller tillgång till vård, utbildning och omsorg för sina äldre släktingar.

Överklassen, med sina ärvda rikedomar och dolda nätverk, står redo att skydda sina intressen. För dem spelar det ingen roll hur mycket medelklassen konsumerar eller arbetar – de kommer aldrig att bli accepterade som jämlikar. Medelklassens strävan efter status gynnar istället överklassen, som tillåter dem att klättra så länge det tjänar deras egna syften, men aldrig så högt att de utgör ett hot.

Dags att överge drömmen

Det Sverige nu behöver är ett uppvaknande, där medelklassen inser sin verkliga situation och börjar arbeta för att stärka solidariteten i samhället. Ett samhälle byggt på gemensamt ansvarstagande och rättvisa är ett samhälle som kan stå emot globaliseringens och marknadsfundamentalismens utmaningar.

Det krävs en förändring i synen på marknadens roll i samhället. Istället för att se privatiseringar som lösningen på samhällsproblemen, behöver de återvända till de värden som en gång byggde upp den svenska välfärdsstaten: rättvisa, jämlikhet och tillgång till utbildning, vård och social trygghet.

Detta innebär att ta avstånd från kortsiktiga vinster och istället fokusera på de långsiktiga konsekvenserna för samhället.

Medelklassen står nu inför ett vägval. Antingen fortsätter de jaga drömmen om att bli en del av överklassen, eller så väljer de att ta ansvar och arbeta för att bevara och återuppbygga den svenska välfärdsstaten – ett samhälle där alla kan leva med värdighet och trygghet.

  • Kari Parman