Tidlös punkprotest

Jag vet inte om adressen och utsikten från lokalen för fotoutställningen Vårt 80-tal är en noga genomförd geografisk strategi eller blott ett sammanträffande.  Men när blicken rör sig från de svartvita fotografierna, filmerna och diabildskavalkaden inne i den ommålade hifi-butiken ut mot återvändsgränden utanför, möts man av en trist och mycket södermalmsk bergvägg.

Gatan ovanför, som knappt syns här inifrån, leder en till Skaraborgsgatan där den här sympatiska utställningen tar avstamp i en någorlunda omtalad husockupation 1985. Det är några av ursprungsdeltagarna från ockupationen som ligger bakom utställningen. De lyckades stoppa rivningen av huset men efter några få optimistiska månader mötte de allt starkare motstånd från polisen, som sedan ögonblickligen utrymde alla efterkommande ockupationer.

I slutändan segrade detta tidiga exempel på gentrifieringen. Det blev varken billiga hyreslägenheter för unga eller ett kulturhus på Skaraborgsgatan – det blev ljusa och fräscha bostadsrätter.

Fotona på väggarna samsas med tidningsurklipp från samma tid, affischer för stödfester och närbesläktade evenemang. Som en demonstration mot Nancy Reagans Sverigebesök och den utdragna kampen för bevarandet av anarkistiska Ultrahuset i Handen, denna i dag smått mytomspunna föregångare till Kafé 44 där legender från när (Ebba Grön) och fjärran (Black Flag) uppträdde.

En affisch utlovar ”Bengt Sändh samt eventuell akrobatuppvisning”.  Det är väldigt svårt att inte älska en affisch som trycktes när det fortfarande var oklart om det verkligen skulle bli en kittlande och spännande akrobatuppvisning eller ej.

Jag har ett mycket vagt minne av att jag faktiskt var på en av de fester som anordnades i slutet av 1985 av ockupanterna på Skaraborgsgatan. Jag hade förträngt det men när jag nu ser ett foto av fasaden så dyker plötsligt små minnesfragment upp.

De blir fler när jag vandrar runt i den generösa utställningen där bilderna är tagna av aktivisterna själva. Urvalet är utmärkt, både som tidsdokument, som ett stycke stockholmiana och, kanske framför allt, som en stillsam dokumentation av att vakna och (försöka) somna mitt i en ideologisk manifestation.

Vårt 80-tal ter sig ibland som stillbilder ur en bättre Lukas Moodysson-film, ibland som något från en helt annan tid men oftast fångar bilderna känslan av hur lite som har skett sedan dess, trots att trettio år har förflutit.

Bostadssituationen i Stockholm har knappast vare sig förbättrats eller förenklats. Och motsvarigheterna till ”Skaraborgsgatan 1985” i dag sker alltmer sällan i innerstaden, snarare utspelar de sig längre och längre bort från stadskärnan.  Motståndet de möter är dock exakt detsamma. Ska byggnader inte rivas så ska de rustas upp, förvandlas till lyxbostäder eller glasas in för att bli shoppinggallerior.

Men materialet som samlats på Vårt 80-tal väcker också andra frågor som alltmer framstår som lika eviga.  Börjar man studera den svenska punkens – och därmed den sedan dess cementerade protestens – estetik så har den knappt rört sig en millimeter framåt. Den har behållit samma frisör, halsdukar och luvor, som oavsett vad målet må vara för aktioner och manifestationer – som Linje 17 mot rasismen i Kärrtorp med omnejd eller kampen för kulturhuset Cyklopen i Högdalen – så utlovas det (eventuell) akrobatuppvisning och, om inte Bengt Sändh personligen så i alla fall en karbonkopia.

Hur mycket man än sympatiserar med ändamålet, både 1985 och nu, 30 år senare, så förblir medlen uråldrigt mekaniska. Den svenska proggrörelsens tokroliga humor som anammades helhjärtat av punken är intakt. Det fullständigt blodiga allvar som präglade brittisk punk och den än mer politiska popmusik som följde i dess kölvatten fungerade aldrig riktigt i svensk översättning.

Man påminns om det när man läser banderollerna från demonstrationståg och på husväggar på fotona i Vårt 80-tal – hur oerhört lite som har förändrats.  Samtidigt som allmännyttan systematiskt har sålts ut under dessa tre decennier.  Men den svenska protestens konserverade estetik är omöjlig att inte fundera på när man tar del av dess uppenbara orörlighet i utställningsform.

Det är svårt att inte känna hur Vårt 80-tal sammanfattar födelsen av Protesten med stort P som en aningen för marginell subkultur. Några av fotona på utställningen av en och annan 80-talspunkare i svart rånarluva och traditionsenligt klottrig bikerjacka skulle lika gärna kunna vara tagna i förrgår.

Vill man kalla det tidlöst så får man gärna göra det, men på utställningen har man i ett litet hörn nålat upp en sådan där enkätfråga – ”Vi 5” – från Aftonbladets sista sida. Den här undrar om de fem tillfrågade är ”rädda för punkare”.

Någon svarar ja med motiveringen ”som de ser ut så vet man ju inte vad de kan ta sig till”.  Tanken är att vi ska fnissa åt det naiva i detta.  Det gör jag med.

Men i dag är det i stället något annat som eventuellt skrämmer och det är att de som håller med i sak men avskyr obligatoriska akrobater och mimare på styltor – vi är ganska många! – inte har den minsta lust att utsätta sig för risken att bli tvångsunderhållen av detta uråldriga proggskoj när man bara vill visa sitt ödmjuka stöd för något man brinner för.

Allt detta rusar genom mitt huvud när jag tar in bilderna som samlats på Vårt 80-tal.  Det är en jättefin utställning som, uppenbarligen, väcker mängder av tankar.

FOTNOT: Utställningen pågår fram till den 13 november.

LÄNKTIPS:

Bloggen om utställningen: vart80tal.wordpress.com

Webbsajt med mer info, bilder och länkar: vart80tal.se

Vårt 80-tal finns också på Facebook.