Finstämt relationsdrama om vänskap

Jesper Weithz roman Vintersystrar är en finstämd skildring av två kvinnor och deras vänskap. Amina och Lollo har varit bästa vänner sedan mellanstadiet, då de började brevväxla med varandra, och har efter hand blivit så delaktiga i varandras liv att relationen med rätta kan kallas för ett systerskap. I samband med en kris för detta systerskap tvingas de emellertid att konfrontera och omvärdera både sin relation och en rad händelser och omständigheter i sina liv.

Detta relationsdrama präglas både av psykologisk insikt och stilistisk säkerhet. Därför håller berättandet även när den skildrade krisen är som djupast. Inte ens när Weithz inifrån skildrar hur Lollos och Aminas världar löses upp skakar romanbygget.

Dock är det inte bara författarens hantverksskicklighet som gör Vintersystrar till en så övertygande relationsskildring. Minst lika viktigt är att han visar hur berättelsen om Aminas och Lollos systerskap inte bara handlar om två individer, utan också är förankrad i större sammanhang.

Exempelvis blir såväl läsaren som Amina steg för steg medvetna om hur betydelsefull hennes migrationshistoria – det trauma som orsakats av flykten från Iran till Sverige och det faktum att hon, hennes mor och hennes barn faktiskt inte har riktigt samma erfarenheter som andra svenskar – är för henne.

Dessutom har Weithz valt att betona arbetets roll för romankaraktärerna. Lollo och Amina är sjuksköterskor och jobbar på samma vårdavdelning. Det är där som krisen i systerskapet utlöses (Amina inleder ett förhållande med en av cheferna). Men arbetet är inte bara en spelplats, det utgör också en viktig aspekt av karaktärernas liv och en resonansbotten för berättelsen om deras systerskap. Genom att ta fasta på detta lyckas Weithz slå en bro mellan romanens och läsarnas världar – trots allt tillbringar ju de flesta av oss en mycket stor del av vår vakna tid just på arbetet.

I Herman Hesses roman Gertrud (som nyligen kommit i svensk nyöversättning) gör huvudpersonen, kompositören Kuhn, följande uttalande: ”Arbetande människors liv är tråkiga, oduglingarnas levnadssätt är däremot intressanta”. Denna inställning har präglat stora delar av den västerländska litteraturen sedan antiken, och särskilt sedan romantiken.

I Sverige har det dock sett delvis annorlunda ut. Här har författarna inte varit lika ivriga att distansera sig från folkmajoriteten. Detta är särskilt påtagligt i samtidslitteraturen. Som exempel kan man nämna att författare som Elise Karlsson, Maria Hamberg, Johan Jönson, Jenny Wrangborg, David Ericsson, Cecilia Persson och Henrik Johansson i sina verk placerar arbetande människor i centrum för intresset. Med Vintersystrar har denna litterära strömning fått ett välkommet nytillskott.

Magnus Nilsson