Gårdagens partiledardebatt gick i välfärdens spår. Och att välfärden tog stor plats är inte förvånande. Med den försämring som skett inom välfärden de senaste åren är det uppenbart att de ansvariga alliansledarna måste fälla någon kommentar.
Naturligtvis ville ingen alliansledare tillstå att välfärdens haveri beror på att de hellre vill se skattesänkningar är fler sjukhusplatser och bättre skolresultat.
I stället talade Göran Hägglund, KD, lite svävande om att ett förstatligande av sjukvården kanske skulle ge fler sängplatser, nu när vi rasat ned till sista plats i EU när det gäller sjukvårdssängar i förhållande till befolkningen.
Men några fler resurser ville han inte skjuta till, inte ens som svar på Socialdemokraternas två miljarder extra kronor för 2014 års sjukvård.
I jobbfrågan stod kampen mellan de två statsministerkandidaterna Stefan Löfven och Fredrik Reinfeldt.
Reinfeldt lade ned mycket kraft på att försöka föra tillbaka debatten till något slags 2006 års polarisering mellan ”bidragssamhälle” och ”arbetslinje”, en taktik som studsade tillbaka mot de fakta som säger att arbetslösheten nu är högre än när Reinfeldt tillträdde 2006 och att långtidssjukskrivningarna är tre gånger fler.
En för dagen ovanligt småsur och irriterad Fredrik Reinfeldt upprepade i stället den enda positiva siffra som finns att peka på, nämligen att antalet sysselsatta har blivit fler.
Att antalet sysselsatta ökar är i och för sig en rak följd av befolkningsökningen. Det är en meningslös siffra när andelen sysselsatta, den riktigt viktiga siffran, samtidigt sjunker.
Stor befolkning – fler sysselsatta, liten befolkning – färre sysselsatta. Svårare än så är det inte.
Men vad alliansen hade tänkt göra för att minska arbetslösheten, öka andelen sysselsatta och få fler unga ut på arbetsmarknaden förblev osagt.
