Den svenska arbetarlitteraturens experimentlusta

Arbetarlitteraturen existerar i spänningsfältet mellan kollektiv och individ. Och spänningen mellan det kollektiva och det individuella är rent av inbyggd i själva begreppet arbetarlitteratur, där kollektivet arbetarklassen skaver mot det litterära, som i det borgerliga samhället gärna förstås som någonting individuellt.

Vår litteraturs mest typiske arbetarförfattare är Ivar Lo-Johansson. Kanske kan man rent av hävda att det var han som skapade arbetarförfattaren åt oss genom att ställa fram sig själv som exempel. Därför utgör hans författarskap en utmärkt utgångspunkt för en diskussion av den spänning mellan arbetarklassen och det litterära som bokstavligt talat finns mitt i arbetarlitteraturen.

Mellan 1933 och 1945 ägnade sig Ivar Lo-Johansson nästan uteslutande åt att skriva om statarklassen. Bland annat skrev han tjocka statarromaner som Godnatt, jord, Bara en mor och Traktorn, samt mer än hundra noveller och åtskilliga reportage om statarna. Dessutom försökte han faktiskt skapa en litteraturteori med utgångspunkt i det han och andra arbetarförfattare skrivit om statarna: teorin om ”statarskolan i litteraturen”.

I allt Lo-Johansson skrev om statarna hittar man spänningen mellan kollektiv och individ. I Godnatt, jord, till exempel, berättas historien om huvudpersonen – statarpojken Mikael – mot bakgrund av en större berättelse om statarnas stora kollektiv. Och Mikael själv är på en och samma gång en unik individ och medlem av en klass. För samtidigt som Lo-Johansson skildrar Mikaels utveckling från litet barn till ung man visar han också hur denna utveckling bestäms av hans sociala ursprung.

Godnatt, jord slutar med att Mikael ger sig av från det gods där han växt upp. Många har tolkat detta som ett slags individens seger över kollektivet, men egentligen handlar det nog om att Mikael symboliserar möjligheten för kollektivet, för klassen, att bryta sig ut ur den omyndighet som präglar statarsystemet.

Hur som helst är den ”individualistiska” tolkningen intressant. Arbetarförfattaren Ivar Lo-Johansson, har man hävdat, ville skriva om en klass, men hans roman kom att handla om en individ. Istället för klasskampen – statarnas kollektiva kamp för kollektiv frigörelse – kom Godnatt, jord att handla om en individs kamp för individuell frigörelse.

På samma sätt har man betraktat Lo-Johanssons nästa statarroman, Bara en mor, som handlar om statarkvinnan Rya-Ryas tragiska levnadsöde. Lo-Johansson har försökt skildra detta öde som typiskt, men resultatet har blivit ett individualiserat porträtt av en enda människa, hävdar flera av hans uttolkare. 

Inte heller här håller jag med om den gängse tolkningen. Jag menar nog att Rya-Rya i allra högsta grad skildras som tillhörig en klass, som en individ vars öde bestäms av det kollektiv hon tillhör. Men kritiken av Lo-Johanssons föregivna individualism är intressant, eftersom den sätter fokus på frågan om kollektiv och individ genom att aktualisera hur de två leden i ordet arbetarlitteratur skaver mot varandra. Flera av kritikerna menar nämligen att det är någonting i själva de litterära formerna som gör att Lo-Johansson tvingas ställa individen framför klassen.

På 1970-talet hävdade marxistiska litteraturvetare som Arne Melberg att 1930-talets svenska arbetarlitteratur kommit att integreras i ”en borgerlig litterär institution” och att arbetarförfattarna aldrig lyckats överskrida ”den borgerliga realismens” begränsningar. Denna kritik riktades även mot Lo-Johansson, bland annat av Lars Furuland, som var vår störste kännare av såväl Lo-Johansson som hela den svenska arbetarlitteraturen. Han hävdade bland annat att det är inflytandet från vad han kallar ”den traditionella […] psykologiska romanen” som gör att Rya-Ryas individuella levnadsöde tränger undan hennes klasstillhörighet i Bara en mor.

Intressant nog tycks Lo-Johansson själv ha varit inne på liknande tankegångar. 1946 skrev han i en kommentar till statarböckerna följande om Bara en mor:

”Den anses vara min bästa roman, men aldrig har jag känt besvikelsen så starkt som efter den. Jag ville inte skriva individualistiska romaner, utan kollektivistiska. Men romanen gick sin egen väg.” 

Att det var själva romanformen som fick Rya-Rya att bli mer av en individ än en medlem av statarklassen säger Lo-Johansson inte rakt ut. Men det är underförstått. För när han skapar sig själv som den arketypiske arbetarförfattaren gör han det inte bara i opposition mot en borgerlig författarroll, utan i även i opposition mot de dominerade litterära formerna, som enligt honom har en borgerlig individualism inbyggda i sig. Detta uttrycks allra tydligast i programartikeln ”Statarskolan i litteraturen”:

”Statarlitteraturen har medfört ett nytt begrepp om kollektivet, om massan som motiv, i svensk prosa. Det har sagts här förut, att praktiskt taget all tidigare svensk prosalitteratur har handlat om individen.
Med ’statarskolan’ som program avses kollektivromanen och den sociala novellen, som bryter med den individualistiska-subjektiva-lyriska romanen, vilken hittills konstituerat svensk prosalitteratur.
Ur en synpunkt var 30-talets mest berömda självbiografiska arbetarromaner ett misslyckande. De förmådde aldrig bryta med den individualistiska romanen. De fortsatte den, fast de flyttade över hela apparaten till arbetarmiljöerna.
Man skulle ha kunnat tro att massorna skulle få sitt inträde i svensk litteratur genom arbetarförfattarna. Detta har skett i ytterst få fall. Den självbiografiska, individualistiska romanen har haft sina företrädare just bland arbetarförfattarna.”

Det Lo-Johansson beskriver här är den spänning som uppstår när arbetarförfattarna försökte föra in kollektivet och massorna – arbetarklassen – i en litteratur som präglas av individualism och subjektivitet. För att denna spänning ska kunna hanteras, för att det ska kunna uppstår harmoni mellan de båda leden i begreppet arbetarlitteratur måste litteraturen förändras. De etablerade, individualistiska formerna måste helt enkelt ersättas av nya. Och de nya former som pekas ut av Lo-Johansson är ”kollektivromanen” och ”den sociala novellen”.

Lyckades Lo-Johansson då utveckla dessa nya, kollektiva litteraturformer? Som framgår av citatet ovan tvivlade han själv på det. Och många kritiker menade alltså att han aldrig lyckades överskrida den borgerliga individualistiska romanen. Helt klart är dock att han försökte. Traktorn, den sista av statarromanerna, är exempelvis upplagd som en kollektivroman, och Lo-Johanssons tre samlingar med statarnoveller utgör tillsammans en brett upplagd krönika över en klass historia där kollektivet utan tvekan ges företräde framför individerna. Dessutom kan man se såväl Lo-Johanssons reportage som de inslag av grotesk, mångstämmighet och extrem saklighet som man hittar i många av hans statarskildringar som litterära experiment syftande till att spränga de litterära former i vilka han tyckte att arbetarkollektivet osynliggjordes. Lästa på detta sätt blir statarskildringarna inte bara litteratur om arbetarklassen, utan även verk som tematiserar och utmanar spänningen mellan det kollektiva fenomenet klass och de litterära formernas individualism.

Detta är inte unikt för Ivar Lo-Johanssons statarskildringar, utan någonting som löper som en röd tråd genom hela arbetarlitteraturens historia, ända in i vår tid. Arbetarförfattare har alltid varit medvetna om att deras verk skiljer sig från litteratur i allmänhet, och att skillnaden har att göra med klass. Det är ju genom att de kopplas samman med arbetarklassen som arbetarförfattarna blir just arbetarförfattare och deras verk arbetarlitteratur.

Med utgångspunkt i denna annorlundahet har arbetarförfattarna ständigt försökt omskapa existerande litterära former för att få dem att fungera för sina syften, som ofta har varit att skildra och kritisera just fenomenet klass. Under slutet av 1800-talet smidde proletärdiktarna exempelvis ofta om religiösa sånger och dikter till agitatorisk lyrik och kampsång, och i ett av de viktigaste verken i den samtida arbetarlitteraturen – Kristian Lundbergs Yarden – skildras hur huvudpersonen tvingas bruka våld på själva litteraturen för att kunna använda den för vittna om klassorättvisorna på den samtida arbetsmarknaden.

Kanske var arbetarförfattarnas kamp med de litterära formerna som intensivast under slutet av 1960-talet och 1970-talet. Då hävdade många inom den nya vänstern att litteraturen var ett hopplöst borgerligt fenomen och att de som ville skriva om klass borde överge fiktionsprosan och lyriken. Istället för romaner borde man skriva dokumentära reportage, och lyriken skulle man helst lämna helt åt borgarna.

Många arbetarförfattare tycks ha lyssnat på dessa idéer och efter bästa förmåga försökt omsätta dem i sitt skrivande. För under de sista åren av 1960-talet och nästan hela 1970-talet sker det stora förändringar inom arbetarlitteraturen, framför på den litterära formens område . Där den realistiska romanen tidigare dominerat börjar det nu dyka upp både modernistiskt orienterade verk – exempelvis Henning Mankells Bergsprängaren och Hans Lagerbergs Vråkens flykt och återkomst – och dokumentära rapportböcker, som Sara Lidmans Gruva och Maja Ekelöfs Rapport från en skurhink.

En bra symbol för denna utveckling är Göran Palm. Under slutet av 1950-talet och början av 1960-talet gjorde han sig ett namn som litteraturkritiker och poet, men vid mitten av 1960-talet övergav han de traditionella litterära formerna och började istället skriva socialistiska debattböcker, som En orättvis betraktelse och Indoktrineringen i Sverige. Och när han i början av 1970-talet skrev in sig i den svenska arbetarlitteraturens historia gjorde han det med två dokumentära industrireportage, nämligen de så kallade LM-böckerna, som handlar om författarens upplevelser under ett år som industriarbetare på en av LM Ericssons fabriker.

Det verkar alltså som att när Palm vill skildra den svenska arbetarklassen, då lämnar han skönlitteraturen. Så har i alla fall många tolkat hans utveckling från poet till arbetarlitterär dokumentärskildrare. Men redan i sin litteraturvetenskapliga avhandling om LM-böckerna från 1977, visade Lars-Göran Malmgren att Palm inte alls sagt farväl till den sköna litteraturen. Istället försökte han omfunktionera de litterära formerna för att få dem att fungera för att skildra fenomenet klass.

Palm själv betonar också att LM-böckerna ska betraktas som litteratur, eftersom de beskriver verkligheten med retoriska och litterära medel. Dessutom hävdar han att just litteraturen är överlägsen fackprosan eller den politiska retoriken när det gäller att beskriva och kritisera klassamhället. För det första menar han att litterära skildringar har större genomslagskraft i offentligheten än rapporter och flygblad, och för det andra menar han att just de litterära formerna kan användas för att bryta igenom de lager av ideologi som gör att vi har svårt att se klassorättvisor även när de finns mitt framför näsan på oss.

Samma försvar för det litterära hittar man även hos många andra svenska arbetarförfattare. Som exempel kan man nämna Kristian Lundberg. För även om berättaren i Yarden känner sig tvingad att brottas med litteraturen ger han till slut sitt vittnesmål om samtidens klassorättvisor en i allra högsta grad litterär form.

På denna punkt skiljer sig den svenska arbetarlitteraturen från exempelvis den västtyska. På 1960- och 1970-talen var den västtyska vänstern ännu mer misstänksam än den svenska mot litteraturen. Ja, flera av vänsterkritikerna var rent av så misstänksamma att de ville överge litteraturen över huvud taget. Lika radikala var också många av de västtyska arbetarförfattarna. Som exempel kan man nämna Günter Wallraff, som i början av 1970-talet deklarerade att det sista han var intresserad av var att skapa litteratur. Litteratur, menade han och många andra, var någonting borgerligt och individualistiskt, och om man ville skriva om arbetarklassen borde man därför kasta alla litterära ambitioner över bord.

Men Palm och många andra svenska arbetarförfattare har alltså valt att stanna i litteraturen. Denna skillnad mellan svensk och västtysk arbetarlitteratur är ganska lätt att förklara. I Sverige har arbetarlitteraturen åtminstone sedan 1930-talet varit erkänd som en viktig litterär tradition. Arbetarlitteraturen har alltså länge varit en del av litteraturen som sådan. I Västtyskland har arbetarförfattarna däremot aldrig fått ta plats i de litterära finrummen. Därför är det knappast förvånande att många av dem upplevde spänningen mellan de två leden i begreppet arbetarlitteratur som näst intill outhärdlig och valde att vända sig bort från det litterära, medan många av deras svenska kollegor tvärt om såg litteraturen som en plattform från vilken klassamhällets orättvisor kunde beskrivas och kritiseras.

För de svenska arbetarförfattarna har alltså spänningen mellan de två leden i ordet arbetarlitteratur varit just en spänning, inte någon absolut motsättning. Därför har deras kamp mot de litterära formernas individualism inte syftat till att förstöra dessa former, utan till att förändra dem. Detta har lett till en litterär experimentlusta som resulterat i att arbetarlitteraturen inte bara skildrat och kritiserat klassorättvisor, utan även utgjort en vital kraft i själva litteraturen.

Magnus Nilsson