Ett år i svarta Sverige

TEMA LO:s framtid – vinna eller försvinna? (9) Efter ett tag började lönen i form av tjugo­lappar att kännas som rikedomar. Johanna Karlsson jobbade svart på restaurang i ett år – och såg den andra sidan.
– Det vore bra med ett streetsmart sätt att nå dem som är där, säger hon.

Jag kan känna att både fackförbund och myndigheter är lite överdrivet byråkratiska, säger Johanna Karlsson över cappuccinon på Scandic hotell Kramer i centrala Malmö.

Till den här stadsdelen flyttade hon nyligen. Och bytte liv över en natt.

Glappet är stort. Mellan det offi­ciella samhället och den ”kolsvarta bubbla” som hon jobbade i och bodde i närheten av under nästan ett år.
Restaurangbubblan där den svarta lönen för kockar och servitriser låg mellan 30 och 50 kronor timmen, där de anställda stod i olika sorters beroendeställning gentemot arbetsgivaren, där arbetsmiljön var usel och där fackliga krav tillhörde en annan värld.

En dag förra våren såg hon lappen på fönsterrutan om att restaurangen sökte tjejer som pratade svenska.

– Det var ett billigt ölställe nära Möllevångstorget, det var mycket vänsterfolk som hängde där, många socialt medvetna personer, säger hon.

Hon fick en ingivelse och gick in, fick jobb direkt.

– Var jag en fattig tjej som behövde cash eller var jag en journalist på uppdrag? Jag vet inte, säger hon.

Vad hon vet är att hon då funderat på att ta jobb i en bransch för att skriva om det. Att hon ville göra något mer än
reggaeprogram för radion. Hon har inte gått journalistskola, inte heller gymnasium, säger att hon trivs med folk som arbetar, att hon gillar att samla information på icke-akademiska sätt.

Men också att hon hade en skatteskuld och att folk hade sagt åt henne att vid Möllevångstorget gick det att tjäna snabba pengar (vilket inte stämde).

Och hon vet att vartefter månaderna gick blev hon en del av den andra världen. Under elva månader tjänade hon omkring 70 000 kronor svart.  Utbetalat i tjugolappar om kvällarna. Hon levde bland andra som inte hade pengar, anpassade sig.

Rätt vad det var kunde åtta-tio poliser dundra in och avbryta verksamheten.

– Det var läskigt. De kollade folks nationaliteter. Det var aldrig någon som kollade mig, ifrågasatte varför jag stod i personalliggaren varje dag utan registrerad inkomst, säger hon.

Hon beskriver hur en av kockarna bodde i ölförrådet, tre trappor ner, ständigt tillgänglig.

Någon fritid hade han inte, men han pratade om att han ville unna sig något, göra något för sig själv. Färga håret. En dag mellan lunch och eftermiddagsöppning följde Johanna Karlsson med honom till Åhléns. Men när han förstod att färgerna kostade nästan en hundralapp ångrade han sig.

–  Jag tror att han skickade hem pengar. Men jag kan ju inte veta om det var till släktingar i absolut nöd, eller för att någon ville ha en platt-tv.

Ingen som jobbade på restaurangen var papperslös. De andra var utländska medborgare, som antingen hade studentvisum utan att studera, betalade för skenäktenskap med svenska medborgare, eller hade arbetstillstånd från andra krogar enligt ett sinnrikt växelsystem.

De flesta kom från samma land som ägaren. Drivkraften för de flesta var ett svenskt medborgarskap, inte för att bo här, utan för att kunna röra sig fritt; jobba i Paris, London, var de ville.

Även om livet inte blev som de tänkt sig i välfärdslandet Sverige, så är tre års slavarbete kanske ett pris de är villiga att betala, funderar Johanna Karlsson.

Efter långa diskussioner blev det ett reportage i Sydsvenska Dagbladet som publicerades i juli i år, där den icke namngivna arbetsplatsen beskrevs ur ett personligt inifrånperspektiv.

För Johanna Karlsson var det viktigare att beskriva ett system än att sätta dit en brottslig arbetsgivare.

När branschveteraner sa till henne att hon inte kunde jämföra den världen med hennes eget Sverige, att de som jobbade där var unga från fattiga länder som hade andra behov, kunde hon inte köpa resonemanget.

Så här ska det inte vara. Sverige ska inte ha två parallella system, tänkte hon.

Samtidigt var allt så dubbelt.

Inte på någon annan arbetsplats hade hon känt en sådan solidaritet, där alla stod upp för varandra, och den hjälpsamheten inkluderade också henne. Och skrev hon så svek hon, onekligen.

I det korta perspektivet hjälpte arbetsgivaren dem som arbetade hos honom – främst landsmän från det asiatiska landet ­– men samtidigt snärjde han också in hela deras liv.

Hon drabbades av moraliska tvivel. Vems sida stod hon på? Hennes reflex sa en sak: Stanna och plåstra om. Hennes långsiktiga intellekt något annat: Det här borde stoppas.

I efterhand är hon nöjd med att hon publicerade reportaget, men samtidigt:

– Om jag vill göra något för de människor som är där, är jag inte säker på att det bästa sättet är att avslöja den världen. Det bästa kanske vore att stanna där och hjälpa till? Att förmedla kontakter?

I samma veva bodde hon med en ”riktig servitris” som hade Hotell- och restaurangfackets tidning Hotellrevyn. Där stod det om en krog som hotades med ett stort vite för att varuhissen var trasig och de anställda fick bära ölfaten uppför 14 trappsteg. Hon minns hur absurt det kändes.

– Vi fick bära våra backar uppför tre trappor och vi tjänade 30 eller 50 kronor timmen.

Visst kan hon förstå att det är viktigt att facket ställer hårda krav. Men ändå, något måste göras åt det stora glappet mellan den värld dit facket når, och den där facket ses som myndighet, som poliser.

– Facket måste förstå att många är rädda för myndigheter och måste ha en ton som inte skrämmer.

– Om den som svarar i telefonen hör att den som ringer har svårt för att ringa, vore det bra att inte bara fråga efter medlemsnummer, löneavier och personalmöten.

Det måste finnas ett mellanläge, säger hon: Om facket vill nå de här personerna måste man se lite mellan fingrarna.

– Om man vill nå dem, alltså, men vill man inte så behöver man ju inte.

I sina romantiska stunder tänker hon så här: Om den svarta världen har kunnat växa sig så stark och kraftig så kan en annan ny värld göra det också.

• Alla kan organiseras med nya metoder