Makten var inte med på scen

Den stora bataljen mellan högerkultur och vänsterkultur på den lilla källarteatern Brunnsgatan 4 var visserligen välbesökt, många kom inte in, men den blev nånting annat än utlovat, trots ett stort antal fina paroller och slängar.

Den blev ett samtal mellan två slags förnuft; vi kan kalla dem det byråkratiska förnuftet och det konstnärliga förnuftet. Och på de punkter där de två förnuften inte nådde fram till varandra skymtade verkligt intressanta frågor.

Det var teaterchefen Martina Montelius som initierade spektaklet, med pengar och stöd från den nyliberala tankesmedjan Timbro – kanske som ett sätt att bearbeta våndan inför de alltför knappa ekonomiska ramarna och de ökande kraven på lönsamhet istället för kvalitet. Som medkonferencier hade hon den konservativa debattören Marie Söderqvist, och de dompterade en panel bestående av å ena sidan skådespelerskan Lo Kauppi (Bergsprängardottern som exploderade m m) å andra sidan tre tunga gubbar: radiochefen Mats Svegfors, Riksteaterns ordförande Joakim Berner och VD Michael Storåkers från auktionsfirman Bukowskis, alla med massor av tidigare höga uppdrag och erfarenheter. Och ingen av dem trivdes med att iklä sig rollen som Lag Blå, så den motsättningen föll bort ganska snart.

Istället kom gubbarna att representera det kulturvänliga byråkratiska förnuftet. Konst är bra och den ska vara självständig och ifrågasättande, men man måste också hålla den budget som givits.

Det konstnärliga förnuftet är av en helt annan art, vilket tydligt framkom. En inifrån kommande tro på att det hängivna konstnärliga arbetet kan leda till enorma resultat, och därmed skildra och förändra samhället. Kort sagt att de investerar sig själva och knappt kan försörja sig på det, än mindre andra. Men ändå håller de på, därför att de ser en mening bortom slitet.

Två förnuft, två ekonomiska förhållningssätt: att se till budgeten eller se till budskapet (och de där två dimensionerna är förstås sammanlänkade för alla inblandade på alla nivåer).

Men det tredje förnuftet hade ingen plats på scen, utom möjligen i konstnärernas berättelse om hur villkoren blir allt knappare och otryggare för varje år.

Med det tredje förnuftet avser jag det finansiella förnuftet, som bedömer allt utifrån vilken vinst det ger på kort sikt, och som nu även håller på att äta upp konsten genom att göra den till enbart en vara, och skapandet till en industriell process.

Det är det tredje förnuftet som har makten, såväl inom som utom den offentliga kulturförvaltningen, vilket har försatt de konstnärliga utövarna i ett ruskigt fackligt och förhandlingsmässigt underläge, oavsett om de tillhör de allt färre fast anställda eller verkar som ”fria” företagare (”fria” inom ironiska citattecken därför att underordningen är öronbedövande).

Att det tredje förnuftet inte satt med på scenen är därför typiskt. Den verkliga makten håller sig i skymundan.

För att säga det ytterst kortfattat:

Problemet är inte bara hur mycket pengar som anslås till kulturen. Problemet i dag är att kulturen har blivit marknadutsatt på alla plan, in i sitt innersta, och att förhandlingarna med offentliga myndigheter alltmer blir den plats där denna marknadsanpassning äger rum (även om kanske motståndet fortgår i de verk som presenteras). Det har skett en förändring under de senaste åren och det ville inte gubbarna låtsas om, för de är kvar i den gamla välviljan.

Jag tror personligen att den gamla höger–vänster-antagonismen bara skrapar på ytan av vad som pågår (eller borde pågå) inom kulturpolitiken. Och att det var därför den mest fungerade som dekoration under panelsamtalet.

I själva verket behövs ett offentligt finansierat motstånd mot det tredje förnuftet för att inte det här samhället och dess invånare ska reduceras till robotar. Både för att ge det konstnärliga (och intellektuella) arbetet ökad status och för att tillförsäkra konstnärerna tid för skapande, inte bara för administration och pengajakt. (Samma resonemang kan f ö tillämpas på universitetet.)

Upp till kamp emot det kortsiktiga finanstänkandet, för allas skull!