Dokument: 45 år av konflikt i Sveriges hamnar

– Du kan dra åt helvete med din åttakronorsbåt.

Det är torsdagseftermiddag den 30 oktober 1969 och bitande kalla höstvindar blåser in från väster över Göteborgs hamn. Stuvarna har lossat saltsäckar hela dagen, ett tungt och slitigt jobb. Då beordrar förmannen dem att jobba övertid – på en båt där betalningen bara är åtta kronor i timmen – ungefär 60 kronor i dagens penningvärde.

Det är 52-årige Ingvar Persson som får nog och skäller ut sin chef efter noter.

– Det är klart att det inte var snällt sagt, men å andra sidan har inte den förmannen varit speciellt snäll i munnen mot oss, försvarar han sig två veckor senare i en intervju med tidningen Expressen.

Bråket leder till en kedjereaktion. Ingvar Persson och en annan kollega får sparken med omedelbar verkan. Facket kallas in och straffet omvandlas till två veckors suspension utan lön. Men arbetskamraterna är inte nöjda. Tisdagen den 11 november går hamnarbetarna ut i vild strejk, utan Transportarbetarförbundets godkännande. En vecka senare ger arbetsgivaren med sig. Suspenderingen dras in och de strejkande återgår till arbetet.

De strejkande hamnarbetarna återgår till arbetet. Foto: Tommy Wiberg/TT

Men strejken har avslöjat sprickor. Sprickor som de närmaste åren kommer att växa till en avgrund mellan förbundet och grupper av arbetare i Sveriges hamnar.

”Det var som om man gick och väntade på att strejka i protest mot förbundsstyrelsen”, skriver tidningen Transportarbetarens ledarskribent Olle Rytterbrant några dagar efter att strejken brutit ut.

I nästa nummer svarar hamnarbetaren Gösta Persson från Göteborg. Han menar att Transportarbetarförbundet, som dömt ut strejken som verkningslös och olaglig, vänt sig mot sina egna medlemmar.

”Det räcker inte längre med löften om förhandlingar som resulterar i inget.”, skriver Gösta Persson och fortsätter: ”Jag säger så här: Vi har vunnit erfarenhet.”

 

En marsdag lite mer än två år senare ligger snön tung över Örnsköldsviks stadshotell där en stor grupp män har samlats i ett av konferensrummen. Männen representerar närmare 1 000 norrländska hamnarbetare som precis har slängts ut ur Transportarbetarförbundet.

I konferensrummet är humöret på topp. I det första numret av tidningen Hamnarbetaren beskrivs hur ”varken vädret eller något annat kunde dämpa den kämparstarka stämningen”.

Enligt tidningen är ja:et som slog fast att den nya fackföreningen Hamnarbetarförbundet skulle bildas, så kraftigt att ”dörrarna i Örnsköldsviks stadshotell darrade”.

Kanske lika partiskt är tidningen Transportarbetarens referat från mötet. Med rubriken ”Splittrarnas verk fullbordat” beskrivs hur det nybildade förbundet tagit ett ”långt steg tillbaka” och ”har tiden mot sig”.

Karl Nilsson blev ordförande och alltså ”den nya stuvarbasen” för Hamnarbetarförbundet vid bildandet. Foto: Sören Johansson/DN

En av de som var på plats på mötet var dåvarande hamnarbetaren Hans Wahlström, som under 90-talet var ordförande för Transport.

– Det var en god stämning, men de var ju negativt inställda till Transport och förbundsledningen, berättar han.

Den akuta konflikten, som ledde till uteslutningarna, var den sammanslagningspolitik som Transportarbetarförbundet drivit sedan 50-talet. På kongressen 1969 beslutade man att sammanslagningarna skulle vara klara under 1972. Alla lokala fackföreningsavdelningarna skulle då ha gått samman till så kallade storavdelningar.

Men de norrländska hamnarbetarna protesterade. De var redan missnöjda med flera tidigare avtalsrörelser och ville inte förlora inflytande till förbundet. Genom centraliseringarna riskerade hamnarbetarnas frågor att komma i skymundan.

Redan 1965 hade dock motsvarande sammanslagningar skett i Gävle, där Hans Wahlström arbetade. Något han tyckte fungerade bra.

– Vi hade inte uppfattningen att vi hade tappat inflytande, säger han.

I en ledare i LO:s tidning Fackföreningsrörelsen, föregångaren till tidningen Arbetet, beskrivs hamnarbetarnas strävan som egoistisk och att hamnarbetarna ”har en benägenhet att demonstrera en gruppegoism som borde kännas främmande inom den fackliga rörelsen.”

Tidningen tar upp den fackliga solidariteten, huvudargumentet för sammanslagningarna av både fackförbund och avdelningar inom hela LO. De starka förbunden och avdelningarna i branscher där strejker får stor effekt – som exempelvis hamnen – måste vara solidariska med de svagare och gemensamt dra upp villkor och löner, enligt tidningens ledarskribent.

Men Hamnarbetarna har en annan syn. De känner sig toppstyrda och kritiserar Transportarbetarförbundet för en rad svek och dåliga avtal, samt Transportordföranden Hans Ericson för hans pampfasoner.

 

45 år senare, i maj 2017, presenterar arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S) en ny utredning kring strejkrätten. Presskonferensen hålls på Västsvenska handelskammaren i centrala Göteborg, drygt tre kilometer från den plats på andra sidan Göta älv där Ingvar Persson svor åt sin förman för nästan 50 år sedan.

Hon upprepar gång på gång att hon inte vill ta ställning till konflikten i Göteborgs hamn.

Bara några dagar tidigare har hamnföretaget ATM Terminals utlyst en lockout mot kvällsarbete för de anställda. Det är den senaste i en lång rad stridsåtgärder som enligt arbetsgivaren gjort Göteborgs hamn känd som en ”strejkhamn” och hotar det lokala näringslivet.

Anledningen är att det finns två fackförbund i hamnen: Transportarbetarförbundet som har kollektivavtal med hamnföretaget, och Hamnarbetarförbundet som är avtalslösa men organiserar fler medlemmar.

I praktiken innebär det fritt fram för Hamnarbetarförbundet att strejka eftersom man inte binds av någon fredsplikt.

Framför ett samlat pressuppbåd i Göteborg presenterar arbetsmarknadsministern Ylva Johansson den nya utredningen. Foto: Adam Ihse/TT

Den nya utredningens sikte är, trots Ylva Johanssons försäkringar, tydligt inriktat mot just Hamnarbetarförbundet. Utredningen ska bland annat titta på om det är möjligt att förändra fredsplikten när en arbetsgivare som redan är bunden av ett kollektivavtal utsätts för stridsåtgärder från ett annat fackförbund.

– Konflikten i Göteborgs hamn är i ett väldigt besvärligt läge. Arbetsgivaren har tecknat kollektivavtal men utsätts ändå för stridsåtgärder, säger Ylva Johansson under presskonferensen.

 

Det är senare under splittringsåret 1972 som också hamnarbetarna i Göteborg väljer att ta steget från Transport till det nybildade Hamnarbetarförbundet.

En av utbrytarna är Viking Bengtsson, som senare blev sekreterare för Göteborgsavdelningen Hamnfyran. I dag är han yrkesfiskare och talar med Arbetet över telefon från styrhytten på sin fiskebåt. Han var själv inhoppare redan 1969 då strejken bröt ut, men menar att man får gå ännu längre tillbaka, till 1954, för att förstå grunden till konflikten.

Då gick hamnarbetare runt om i Sverige ut i strejk i missnöje med det kollektivavtal som Transport tecknat med arbetsgivaren. Efter strejken uteslöts bland annat hela Göteborgsavdelningen och medlemmarna fick lämna individuella lojalitetsförklaringar för att få återgå till förbundet.

– Jag tror att förbundet hade bildats även om inte uteslutningarna hade blivit av. Sprickan var alldeles för stor, säger Viking Bengtsson.

Han menar dock att det under åren funnits flera tillfällen att lösa konflikten. Ett av dem hade, enligt honom, varit att gå ihop med dåvarande Sjöfolksförbundet, ett annat att gå upp i Kommunal.

– Hade LO varit kloka så hade man löst detta på en halvtimme. Men man ville inte offra Transport.

Även den före detta Transportordföranden Hans Wahlström menar att Transport kunde ha agerat annorlunda vid splittringen.

– Det är aldrig ens fel när två träter. Men ordföranden Hans Ericson var en mycket bestämd man. Med facit i hand kunde man gjort saker annorlunda, säger han.

 

Redan från start anklagas göteborgarna dock inte bara för splittring och egoism utan också för andra motiv.

I ett reportage i tidningen Fackföreningsrörelsen från 1972 slås det fast att utbrytningen orkestrerats av Vänsterpartiet kommunisterna. Man anklagar också partiet för att hota enskilda hamnarbetare till att byta förbund.

”Det finns också en annan teori, nämligen att krafter till vänster om VPK – KFML(r) – har den egentliga makten bland utbrytarna”, skriver tidningen.

Men enligt Viking Bengtsson, själv tidigare VPK:are, var pratet om infiltration av kommunister struntprat.

– Under den tiden som jag satt i styrelsen Göteborg – de hårda tiderna – tror jag vi var en eller två VPK:are. Resten var Socialdemokrater eller partilösa. Rent ideologiskt hade Hamnarbetarförbundet inte ett dugg med kommunistisk ideologi att göra.

Inte heller Hans Wahlström tror på teorin.

– Jag kände ju de här människorna efter att ha jobbat i hamnen i många år och de ville få över mig också. Men jag hade en annan grundinställning till det här med storavdelningar.

Konflikten pågår fortfarande i Göteborgs hamn. Bilden är från november 2016. Foto: Adam Ihse/TT

I dag är alltså fortfarande positionerna låsta i hamnen. Utredningen om strejkrätten ska vara klar och presenteras för regeringen senast den 31 maj 2018.

Hans Wahlström tror att det blir svårt för Hamnarbetarförbundet att överleva om konfliktreglerna skulle ändras så att det blir förbjudet för förbundet att genomföra stridsåtgärder där det finns kollektivavtal – som i Göteborgs hamn.

– Då har de verkligen förlorat.

 

FOTNOT: Rubrikerna är hämtade ur 1. Aftonbladet, 2. Expressen, 3. Arbetet, 4. Expressen, 5. Transportarbetaren