För att riktigt förstå problematiken kring pronomenet ”hen” är det nödvändigt att känna till dess ramar i tid och rum.

De flesta av världens språk saknar grammatiskt genus. Att ge substantiv en könstillhörighet förekommer nästan bara inom den indoeuropeiska språkgruppen, med dess typiska tregenussystem: maskulinum, femininum, neutrum (ännu kvar t ex i svenska dialekter som dalmål), vilket i moderna europeiska språk ofta reducerats till olika slags tvågenussystem (franska) eller helt försvunnit (engelska).

Däremot finns det på andra håll i världen diverse sätt att dela in substantiven i kategorier, till exempel i afrikanska bantuspråk (swahili) eller i Sydostasien (vietnamesiska). Men dessa är då långt fler, och har inget med kön att göra.

De flesta av världens språk saknar även tredjepersonspronomen (han, hon, det, etc) eftersom dessa inte behövs för att hålla reda på vem som åsyftas. Ofta är det verbböjningen som klarar ut vem man pratar om.

Tredjepersonspronomen som vi känner dem uppstod under medeltiden i samband med att skriftspråket kom i allmänt bruk. Man behövde i högre grad hålla reda på vem som åsyftades. Tidigare, och i de flesta språk utanför Europa, var det givet vem man pratade om, och i nödfall gick det att tillgripa ett demonstrativpronomen (”den där”). Orden ”han” och ”hon” är således väldigt unga (och deras uppkomst är nära förknippad med införandet av den bestämda artikeln). Den viktigaste drivkraften till att de infördes var att det växte fram ett tvång att skriva ut alla led i en mening, i samband med att ordföljden blev betydelsebärande.

Tredjepersonspronomen och genuskategorier har alltså det primära syftet att göra klart hela tiden vem det är man åsyftar och undvika tvetydigheter som saboterar läsningen. Sen, i andra hand, får uppdelningarna en funktion som social uppdelare och spelar även en roll för könsidentiteten. Men den primära uppgiften är att effektivt skapa textsammanhang, eller som det kallas av oss lingvister ”koherens”, på ett sätt som blivit en del av den obligatoriska grammatiken och därför fungerar till största delen omedvetet, automatiserat – sen man väl lärt sig språket ifråga.

Mer om HEN

Läs Therese Erikssons essä ”Ett ord vi behöver” om två böcker som skriver hen. Och om hens nytta överhuvudtaget.

Samma dag som denna notis publicerar Svenska Dagbladet en utförlig artikel i ämnet, skriven av Mikael Parkvall. Läs och begrunda!