Ett ord vi behöver

Rent generellt måste det väl anses som en positiv sak för ett språk att det berikas med ytterligare ett ord? Att ett ord får en ny synonym, eller att ett annat träder in och verbaliserar något som språket dittills inte haft täckning för. Få skulle nog ifrågasätta att språket är och måste vara en föränderlig organism, men när nyord kommer med ett ideologiskt bagage hamnar det hela i ett annat sken. Då är motsträvigheten större.

Så är fallet med diskussionen om det könsneutrala, personliga pronomenet hens vara eller icke vara. Lilla hen. Ett så litet ord, som orsakar så mycket storm i debatten. De som är arga på genusideologerna tycker att införandet av hen i det svenska språket är att gå på tok för långt, att försöka sudda ut skillnaderna mellan könen helt och hållet. Och från en del feministiskt håll hörs invändningen att hen i själva verket döljer de reella könsorättvisorna och därmed motverkar sitt syfte. Kan hen verkligen ställa till så mycket oreda?

Att många icke-indoeuropeiska språk, däribland finskan med sitt ”hän”, helt eller delvis använder könsneutrala pronomina eller helt saknar tredjepersonspronomen, måste ses som ett bevis på att båda farhågorna kan avvärjas tämligen enkelt. Förmodligen är de biologiska skillnaderna mellan män och kvinnor desamma här som på andra sidan Östersjön, och troligen har inte det finska språkets avsaknad av ”han” och ”hon” försvårat den feministiska kampen i någon större utsträckning.

I Sverige har kulturdebatten om hen aktualiserats på sista tiden, inte minst eftersom vi har fått två – sinsemellan väldigt olika – böcker i vilka författarna konsekvent bytt ut alla han och hon mot just hen. Det är dels Åsa Maria Krafts prosalyriska Självpornografi. Akt 1 (Bonniers), dels Jesper Lundqvists och Bettina Johanssons bilderbok Kivi & Monsterhund (Olika förlag). Trots att användandet av hen är det enda dessa böcker har gemensamt är det ändå fruktbart att jämföra dem, eftersom de visar två helt skilda funktioner ordet hen kan fylla.

I Kivi & Monsterhund är huvudpersonens kön okänt – och det är hela poängen. Vi ska inte veta om denna lilla person som önskar sig en hund i födelsedagspresent och får ett galet monster, är en pojke eller en flicka. Här används hen helt uppenbart i syftet att befria läsaren från invanda föreställningar om kön. Och det fungerar! Med en dramatisk berättelse på rim och fina illustrationer glömmer man snart bort att haka upp sig på det främmande ordet, för att istället ta till sig denna lilla människa helt och hållet.

Det är betydligt svårare i Åsa Maria Krafts bok, som är ett slags kärleksskildring i realtid, om en förbjuden passionshistoria mellan två vuxna människor. Här är det hen och hen som möts, och förutom att det stundtals är knepigt att begripa vem som är vem, känns det också en smula onödigt. För till skillnad från exempelvis Ninni Holmqvists novell ”Kostym” (1995) och Jeanette Wintersons roman Skrivet på kroppen (1992), där man aldrig får reda på jagets könstillhörighet, är det ingen hemlighet i Självpornografi att berättelsen handlar om en man och en kvinna.

Hen-ordet hjälper visserligen till att skapa en del tveksamheter till en början, men efterhand blir det allt tydligare att Kraft har skrivit en könsrollsmässigt ganska klassisk berättelse och att det könsneutrala ligger på en strikt semantisk nivå.

I en övervägande majoritet av de diskussioner som förts om hen har det tagits för givet att det främst ska användas när man inte vet eller vill avslöja könet på en person. Åsa Maria Kraft undersöker därför hen från en oväntad utgångspunkt – en strikt språkligt experimentell skulle man kunna säga – och det är inte helt lyckat. Hen tillför inte mycket mer än att visa på det symbiotiska i de älskandes relation, och skapa förvirring hos läsaren. Som litterärt experiment betraktat är det tveksamt om hen har så mycket att komma med, men Krafts bok kan heller inte ensam utgöra facit för hur användningen av hen i skönlitteraturen fungerar – vi behöver fler exempel.

Ändå tror jag att hen skulle må bra av att frikopplas från sin ideologiska överbyggnad och de litterära lekarna. De som rasar över genusmaffian kommer aldrig att komma förbi tanken på att införandet av ett könsneutralt pronomen är ett försök att skapa reducerade, könsneutrala människor – även om man stilla undrar hur övertygad om de djupgående könsskillnaderna man egentligen är om man tror att ”hen” kan eliminera dem? Och delar av den feministiska rörelsen kan förmodligen inte komma över det faktum att hens vara eller icke vara är en pseudofråga i ”det riktiga” jämställdhetsarbetet.

Vad kan då hen tillföra det svenska språket? Om det nu av olika skäl är tveksamt både som litterärt och feministiskt experiment, varför inte istället omfamna det som ett praktiskt och konkret verktyg? För att hen ska kunna bli något bestående i svenskan och som folk faktiskt tar till sig, måste det ju fylla någon språklig lucka. Och sådana finns.

Förutom att hen är användbart för en person vars kön man inte känner till, finns människor som inte identifierar sig som vare sig man eller kvinna. Bland transpersoner finns de som allra mest driver på frågan om införandet av hen i svenskan, helt enkelt för att de inte vill känna sig utestängda av vårt språk. Det borde inte vara så svårt att tillmötesgå en sådan önskan, särskilt som det dessutom gör svenskan mer flexibel.

I myndighetssammanhang, lagtexter och samhällsinformation skulle hen vara ett utmärkt ord. Hur många ”han eller hon” skulle man inte slippa skriva ut om man kunde peta dit ett enkelt hen istället? Det är en effektivisering av språket, som på köpet har den fördelen att det inte utesluter någon eller reproducerar fördomar.

Tänk om det kunde få vara så enkelt: Vi behöver ett könsneutralt pronomen därför att vi i vårt språk ofta talar om människor utan kunskap om deras könstillhörighet. Punkt.

Therese Eriksson

Läs också faktaruta om tredjepersonspronomen och genus.