De stora riskkapitalägda vårdföretagen har tillsammans cirka 40 000 anställda. Praktikertjänst, som omfattar privata vårdcentraler, har 8 700 anställda.

Inom privat äldreboende kontrolleras 70 procent av fyra stora bolag.

Foppatofflorna är alltså i klar minoritet och att utmåla svensk privat vård som en samling entusiastiska små entreprenörer är i grunden felaktigt.

Det är därför naturligt att LO-Tidningen i det löpande nyhetsarbetet i första hand fokuserar på dem som är i majoritet – de stora företagen.

Så till vinstbegreppet. Som LO-Tidningen har uppmärksammat är ”privatiseringen” av vården ingenting som kan generera ”vinst” i klassisk bemärkelse, eftersom skattepengar bekostar både investeringar och kunder åt företagen.

Varje krona som tas ut av företagen i så kallad ”vinst” och som inte återinvesteras är pengar som svenskarna betalar för att bekosta vård men som i stället går till privat förmögenhet hos vårdföretagens ägare.

Och det är stora summor som tas ut. Carema hade till exempel 2008 en avkastning på eget kapital på ofattbara 56 procent.

Denna avkastning på eget kapital är det värde som går till aktieägarna.

Eftersom intäkterna för vårdföretagen är skatter är denna avkastning just skattepengar som varit avsedda till vård.

Argumentet för att vårdföretagen ska få ta ut ”vinst” är att de effektiviserar och förbättrar kvalitén. Men vården kan inte effektiviseras på så många fler sätt än att skära ned på personal.

Inom industrin är kapitalandelen ofta 80 till 90 procent. Här finns stora möjligheter att förbättra maskiner och teknik för att effektivisera.

Inom vården är kapitalandelen endast tio procent.

Resten är personal.

Den effektivisering som är möjlig inom vård och omsorg och som skulle kunna berättiga ”vinst” är alltså att dra ned på personal.

Och att effektivisera genom att dra ned på personal har aldrig ökat kvaliteten inom vården.

Martin Klepke