Skattemiljarder med obefintlig insyn
7,2 miljarder kronor. Så mycket har fas 3 kostat bara i anordnarbidrag sedan 2009. En ofantlig summa pengar som kunde ha använts så mycket effektivare, enligt Sandro Scocco, chefsekonom på tankesmedjan Arena Idé.
När det i början av 2012 blev känt att Jobbfabriken, en av Sveriges största fas 3-anordnare, drog in runt 35 miljoner kronor om året i anordnarbidrag, och att aktieägarna plockade ut fyra miljoner kronor i utdelning, satte dåvarande arbetsmarknadsminister Hillevi Engström press på Arbetsförmedlingen och krävde att de skulle lägga fram nya bidragsregler.
Men ingenting hände. Anordnarbidragen fortsatte att betalas ut – 4 950 kronor i månaden till företag som kunde erbjuda pyssel, decoupage eller bakning åt en fas 3-deltagare.
Sedan 2009 har 7,2 miljarder kronor betalats ut från Arbetsförmedlingen i anordnarbidrag – utan krav på redovisning eller någon annan motprestation.
Insynen har varit obefintlig, eftersom Arbetsförmedlingen hänvisat till företagssekretessen, och vägrat lämna ut uppgifter om anordnarna.
Arbetsförmedlingen, som varit i desperat behov av sysselsättningsplatser, har dessutom sett mellan fingrarna och brustit i kontrollen.
– Eftersom vi haft behov av en hög volym sysselsättningsplatser, har kvalitetskravet kanske inte varit så högt, säger Jeanette Azinovic, enhetschef på Arbetsförmedlingen.
Sandro Scooco är chefsekonom på tankesmedjan Arena Idé. Tidigare har han arbetat som LO-ekonom och chefsekonom vid AMS.
Att arbetsmarknadsåtgärder kostar miljarder har han inget emot.
– Snarare: vad har vi fått för pengarna? Ingenting! Fas 3 är en ineffektiv åtgärd, som inte bidragit till att minska arbetslösheten ett dugg – tvärtom, säger han.
De 7,2 miljarderna borde i stället ha satsats på att expandera anställningsstöden, menar Sandro Scocco.
– Kraftigt dessutom. Vi har sett att anställningsstöd leder till riktiga jobb. En person som arbetar är attraktiv för arbetsgivare. En långtidsarbetslös i hittepåverksamhet är det inte, säger han.
Överhuvudtaget är han kritisk till den borgerliga regeringens sätt att klumpa ihop arbetslösa.
– De släppte helt den individuella arbetsmarknadspolitiken. I stället buntade de ihop sjuka, missbrukare och högutbildade utan egentliga problem förutom att det råder arbetslöshet – och ägnade sig fanatiskt åt tidsgränser.
– Att man som arbetslös passerar en gräns på två år, behöver inte det betyda att man har problem. Det kan också betyda att arbetsmarknaden är svag, att det inte finns några jobb, säger Sandro Scocco.
Att fas 3 avvecklas tycker han är ett steg i rätt riktning.
– Vi måste tillbaka till den individuella arbetsmarknadspolitiken. En lågutbildad långtidsarbetslös har helt andra behov än en högutbildad person i samma sits. Vi måste börja tänka på människor som individer igen – individer med olika behov.
LÄS OCKSÅ
