”Rörelser, ideologier eller miljöer som inte accepterar en demokratisk samhällsordning och som främjar våld för att uppnå ett ideologiskt mål.” Den nationella samordnaren mot extremism arbetar mot tre grupper:

• Den våldsbejakande högerextremistiska vit makt-miljön har sitt ursprung i den våldsamma skinheadsrörelsen i England på 1980-talet, och hämtar inspiration från white power-rörelsen i USA, med motstånd mot invandring. Ett etniskt homogent samhälle är målet. Ordet ras ersätts ofta av kultur, som ses som lika oföränderligt. Tankarna ligger nära nazismen, med föreställningar om en judisk konspiration som hotar ”den vita rasen”. Polis, stat och medier sägs delta i konspirationen. Förändrad retorik, men avsikten att begå brottsliga handlingar kvarstår.

• Den våldsbejakande vänsterextremistiska autonoma miljön strävar efter ett klasslöst samhälle utan auktoritetsstyre. Kapitalistiska drivkrafter hindrar idealsamhället man vill uppnå. Vissa sammanslutningar anser att ett nytt styrelseskick bara kan uppnås genom revolution. Ärkefiender är de som vill inrätta ett auktoritärt styre, begränsa invandringen och värna den ”svenska etniciteten”. Rötterna finns i olika husockupationsrörelser på 1980-talet. Angriper ofta rasister och högerextrema när de demonstrerar. Stödet från en bred politisk vänster minskade efter Göteborgskravallerna 2001.

• Den våldsbejakande islamistiska extremistmiljön vill införa islamiskt styre genom våld, och upprätta en ny muslimsk storhetstid. I svensk kontext finns huvudsakligen två ideologiska influenser: främst al-Qaida men också al-Shabaab. Den globala islamistiska ideologin motiverar attentat på civila som ett rimligt svar på ockupationen av muslimska länder, våldet mot muslimer och kränkningar av islam. Anhängare har strömmat till på senare år. Västvärldens materialism ses som förhatlig, en enkel klädsel och livsstil visar på avståndstagande, liksom stilistisk enkelhet i presentationen av budskap.

 

Läs huvudtexten om samordnaren Mona Sahlin: