Extremismen ett hot mot oss alla

Kunskapen om jihadister och anhängare av Isis måste öka, också ute på arbetsplatserna.
– Den här typen av extremism sprider säkert en skräck bland LO:s medlemmar, men den kan vara svår att prata om, säger Mona Sahlin, nationell samordnare mot extremism.

Demokratin är lite sargad, lite trasig. Mona Sahlin berättar om politiker och journalister som inte vågar säga riktigt vad de tycker, på grund av rädslan för hat och hot.

Hon är inbjuden av LO för att prata om sitt uppdrag. För ett år sedan fick hon sin hittills längsta titel, säger hon själv: Nationell samordnare för att värna demokratin mot våldsbejakande extremism.

Debatten om hat och hot har gått het i landet och har kanske inte undgått så många. Men demokratin är också hotad på ett sätt som Mona Sahlin säger att hon själv inte visste tillräckligt mycket om. Som vi alla behöver öka vår kunskap om.

– Livet i våra förorter har blivit mer begränsat. Det är inte lika lätt för en tjej att ta på sig kjol, inte lika lätt att uppfostra ett barn på det sätt man vill. Det handlar inte bara om dem som reser för att strida med Isis utan om konservatism och radikalisering i många av förorterna, säger hon.

Hon har gjort sig ovän med muslimska sammanslutningar, men hon säger det igen: Inte muslimer i allmänhet, men muslimska grupper och företrädare måste ta tydligare avstånd från den våldsbejakande islamistiska extremistmiljön, för att göra sitt för att förhindra att unga svenska killar tar beslutet att åka till Syrien och Irak och strida för Isis.

– Muslimska religiösa företrädare måste vara mer öppna för att ge de andra ideologiska argumenten. De här killarna lyssnar inte på en kvinna i jeans och boots, säger den socialdemokratiska ex-partiledaren klädd ungefär så.

”Det allvarligaste potentiella hotet mot Sverige är de långsiktiga effekterna av att personer från Sverige väljer att resa utomlands för att ansluta sig till våldsbejakande islamistiska extremistgrupper”, bedömde Säpo i en rapport 2010.

Mona Sahlin säger att hon tänker på en kille, Bilal, varje dag. Han växte upp i Alby, bodde trångt och fick plocka fram sin madrass varje natt, ”hade kanske inget livsutrymme annat än på torget”. Han var stökig, struntade i skolan, var arg över utvecklingen i Mellanöstern, och började samla in pengar för att hjälpa civilbefolkningen.

– I Syrien har al-Assad slaktat sin befolkning år ut och år in, utan att västvärlden har lyft ett finger. Så är det. De enda som krigade mot Assad-regimen var Isis, de enda som försöker hjälpa civilbefolkningen var Isis, så lyder argumenten, säger hon.

Någonstans dök de religiösa argumenten upp för Bilal, någon sa till honom att han hade en uppgift. 17 år ung tog han sin träningsväska och sa hej då. Några veckor senare ringde en okänd man till de förtvivlade föräldrarna: ”Grattis, din son har åkt till paradiset”. Bilal hade dött i sin första strid i Syrien.

– Om de religiösa fanatikerna hittar sådana som Bilal, varför har inte andra vuxna gjort det? Föräldrar, lärare, poliser, socialsekreterare, idrottslärare. Varför såg ingen vad som höll på att hända? Och om de sett något, vad hade de kunnat göra? Det är det som det handlar om för mig nu, att hitta personer som Bilal, säger Mona Sahlin, som tillsammans med sin grupp på tio personer besöker landets kommuner för att lära ut strategier, stödja samverkan och öka kunskapen.

– Tidigare var i stort sett alla som reste krigare, såg sig som krigare. Nu låtsas Isis att de har etablerat en stat, och en stat behöver läkare, busschaufförer, lärare, barn. De som reser nu är andra grupper.

Viktigt för kommunerna är att olika aktörer känner till sina egna roller. Då spelar det inte så stor roll vem som leder arbetet, anser hon, om det är socialsekreteraren, polisen, eller någon annan engagerad person.

– Det här är myndigheterna som borde jobba mot extremism, men många är inne i ett revirpinkande, anser att andra borde göra mer, säger hon och visar en tavla över myndigheterna i samordnarens referensgrupp.

Ett problem är att ingen vågar berätta. Därför har Mona Sahlin fått ett tilläggsdirektiv om att hon nu ska bygga upp ett avhopparstöd, på liknande sätt som Toleransprojektet och Exit Fryshuset hjälpt ett tusental killar att lämna högerextrema grupper.

Handlar det inte mycket om klass, om arbetslöshet, om utsatthet? undrar en man i seminariepubliken.

– Vi måste komma ihåg att 99,9 procent av alla unga ilskna arbetslösa killar inte skulle komma på tanken att åka ner för att slåss, döda, hänga folk. Det finns de som har jobb, som har familj, men som ändå åker, påpekar hon. De är religiöst och politiskt övertygade.

Mona Sahlin trycker också på köns­aspekten.

– Tjejerna tar andra vägar och där finns något för arbetarrörelsen att se och begrunda, säger hon.

– Det är någonting med den manliga normen som vi måste prata om. Också de extrema utövarna av nazismen och vit maktrörelsen är nästan uteslutande män. Det är männen som ska försvara kvinnan, nationen. Inom vänsterrörelsen ser det inte riktigt ut så. Men i de andra grupperna, och så har det varit i historien. Det är männen som uppenbarligen ser att det hör till deras sätt att vara att också utöva våld. Och den debatten skulle jag önska att fler män att förde. Om man hör någon säga: ”Ungdomar i Husby kastade sten”, så ska man säga: ”Nej, unga killar i Husby kastade sten”.

– Vi måste våga göra kön av männen också, för vi kvinnor får alltid gå runt och vara ett kön.

– Här måste vi sätta männen i blickfånget. Männens beteende, religionens förtryck av kvinnor, politikens och diktaturens förtryck av flickor. Det är det som är problemet, det är männen som är problemet, säger hon.

Mona Sahlin understryker att det inte är åsikter som hennes uppdrag handlar om, utan om att ingen har rätt att använda våld som strategi.

Ett exempel är Joel Bjurströmer Almgren från Revolutionära Fronten, som under demonstrationen i Kärrtorp ”högg en kille i ryggen, som han tyckte var nazist”. Han har fått stort stöd på nätet, genom kampanjen ”Free Joel”.

– Bara tur att killen inte dog. På vilket sätt var det en insats för demokratin?

Att en del demonstranter var glada över att vänsterextremisterna bildade en sköld mot nazistangreppet försvarar inte hans handling, anser hon.

– Det förstår jag, så skulle jag också ha känt, och det är ett exempel på vad polisen misslyckades med, att inte ta hotet från Svenska Motståndsrörelsen på allvar. Men när Joel hugger en person i ryggen så blev han ju ett exempel på att ge sig på, i stället för att försvara. Och för mig är det all skillnad i världen, säger Mona Sahlin.

Läs också:

• Detta är våldsbejakande extremism