Olof Palme var inte ensam – framtiden bars av en rörelse

Snart är det val och Socialdemokraterna ska kicka igång sin valrörelse i Malmö. 35 000 åskådare på Stadion. Stora demonstrationståg. Järnvägsmännens mässingsorkester spelar Internationalen.

Monica Zetterlund ska sjunga. Olof Palme ska tala.

”Sexhundra blodröda fanor fladdrar i vinden”, skriver Torbjörn Flygt i sin boklånga essä Låt oss gå ut med glädje som kom i förrfjol.

”Sexhundra! Bred ut dem jämsides på marken och de täcker nästan två fotbollsplaner.”

På omslaget till boken skrattar Palme. Och det är väl grundackordet i Flygts berättelsen: politik är livsglädje, kampvilja, framtidstro. Att välja hoppet.

Allt sådant som saknas i dag, alltså.

Tom retorik

I dag, 40 år efter mordet på Olof Palme, är det förstås lätt att förlora sig i sådan där nostalgi. Men nog finns det fascinerande i att så mycket av Palme-nostalgin handlar om framtiden? Det fanns ett i går då i morgon målades i ljusa färger.

På ett sätt handlar det väl om retoriken. När Olof Palme talade fanns det löfte om en mer anständig morgondag. Det fanns ett moraliskt anslag, ett allvar – eftersom politik handlar om allvarliga saker.

Och det bär genom de fyra decennier som gått sedan han mördades. Inte minst som att de olyckor till partiledare vi får stå ut med i bästa fall framstår som amatörskådelare och i värsta fall robotar när de kliver upp i talarstolen. Och vad fan pratar de om?

Olof Palme sa som det var: Vår vardag präglas av intressen som strider mot varandra. Det är arbete mot kapital, förtryckta mot besuttna. Det är maktlöshet mot makt.

Men politisk retorik utan politisk leverans är ihåligt och lätt att genomskåda.

Orosmoln från 1973

Under Palmes period som statsminister avskaffade man sambeskattningen för gifta par. Man införde fri abort och föräldraförsäkringen.

Man byggde mängder av förskolor. Man införde medbestämmandelagen och lagen om anställningsskydd. Man skrev om familjelagstiftningen och gjorde stora förändringar i familjepolitiken för att stärka kvinnor och barn.

Man reformerade äldrevården och stärkte de äldres trygghet och rätt att bestämma över sina egna liv.

Samhället skulle vara starkt så att människor slapp vara svaga, hade Tage Erlander sagt. Det Palme bidrog med var att göra så att även kvinnor, barn, ungdomar, äldre, funktionshindrade och historiskt svaga grupper omfattades av jämlikhetsanden och blev lite mer oberoende av arbetsgivare, kreditgivare, kyrkan, familjepatriarker eller välgörenhetsorganisationer.

I Kjell Östbergs Palme-biografi När vinden vände beskrivs hur en ung Bosse Ringholm intervjuar Olof Palme 1971.

Man pratar om den uppdrivna reformtakten och Ringholm hisnar till: Herregud, vi håller ju på att bygga ett helt nytt samhälle! Palme svarar undvikande. Nytt samhälle? Det var ju det här Socialdemokraterna strävat mot sedan 1920-talet.

Sedan hopade sig orosmolnen. 1973 markerade slutet på efterkrigstidens mer stabila industrikapitalism: stagflation och oljekris, stigande arbetslöshet, ett rörligare kapital, instabila valutor …

Socialdemokratins klassiska verktyg uppfattades fungera sämre och partiet drog analysen att jämlikhet var för dyrt.

Socialism är frihet

Och var är vi nu? Vi fick onekligen ett nytt samhälle, men kanske inte exakt det Bosse Ringholm såg framför sig.

Vid ett tal vid SSU:s kongress 1964 sa Olof Palme att socialismen var en frihetsrörelse vars mål var ”frihet för den enskilda människan att utveckla sin egenart, valfrihet för individen att forma sin tillvaro efter egna önskningar”.

Har dagens socialdemokrati något att lära? Ja, kanske.

Bostadsbrist, otrygga jobb, barnfattigdom, skolsegregation, usel arbetsmiljö, fattiga pensionärer, fattiga barn, vårdköer och ett havererat socialförsäkringssystem är inte ”samhällsproblem” som bara får hanteras om borgerliga tolkningar av det finanspolitiska ramverk tillåter det.

Det är människor som berövas sin frihet.

Människor som berövats sin frihet har svårt att kämpa för bättre arbetsvillkor, högre löner och en rättvis fördelning av välståndet. Människor som berövats sin frihet är inget hot mot makt- och rikedomskoncentrationen.

Vår tid är gammal

Människor som berövats sin frihet kan inte motsätta sig elitens jakt på vinst genom nedskärningar, lönesänkningar, subventioner och skattebefrielser.

Är det Palme-nostalgi att vilja göra något åt det där?

Nej, bara en insikt om att vår egen tid är så otroligt föråldrad.

Den stora frågan, 40 år efter Palmes död, är nog inte om svenskar skulle kunna ställa upp på en politik för ökad jämlikhet, för frihet.

Den stora frågan är om Socialdemokraterna har självförtroendet, politiken, företrädarna, retoriken, organisationen för att göra politiken trovärdig.