En halsstarrig och grälsjuk regering är inte bara ett hot mot den gröna omställningen. De kan dessutom bli ett hot mot Sveriges framtid som industrination.

Så skriver förstås inte Konjunkturinstitutet i sin miljöekonomiska rapport från i höstas, men det är så jag tror att den måste lösas.

I rapporten som kommer årligen konstaterar myndigheten ännu en gång det självklara. Ska tunga processindustrier som stålframställningen ställas om betyder det stora och mycket långsiktiga investeringar. Investeringar vars avkastning beror på framtida politiska beslut. 

De som ska satsa pengarna kommer inte bara att vara beroende av den sittande regeringen, utan också av framtidens politiker.

Investeringar kräver politisk stabilitet

”Rätt utformad”, skriver Konjunkturinstitutet, ”har en sådan politik potentialen att vara långsiktigt konsekvent”. Motsatsen, alltså kortsiktiga och ryckiga beslut, kommer däremot att lägga locket på både investeringsvilja och engagemang.

Satsningar på kolfritt stål, utsläppsfria fordon och vad det nu kan vara bygger på vad man tror om avgifter på utsläpp, handelsvillkor med omvärlden och en massa andra regelverk som bestäms politiskt.

I den bästa av världar skulle både regering och opposition sträva efter breda uppgörelser som kan hålla under lång tid. Det kan låta självklart, men låt oss titta på verkligheten i dagens Sverige.

Vi kan börja med energin. Där fanns en uppgörelse från 2016 mellan fem riksdagens partier. Man kan säga att den öppnade för ny kärnkraft, men inte för statliga subventioner. Men framför allt handlade överenskommelsen om att få igång produktionen av förnyelsebar el.

Energipolitiken – en källa till osäkerhet

Enigheten höll i tre år. Sedan bestämde sig Moderater och Kristdemokrater för att hoppa av och i stället göra gemensam sak med Sverigedemokraterna och drömma om nya kärnkraftsverk till vilket pris som helst.

Man kan ha olika åsikter om ifall det är bra politik, men det måste ha känts lite snopet för investerare som satsat på vindkraftsverk. Och för industrier som räknat med ny el för att kunna ställa om.

Dessutom är planerna på kärnkraft skrivna i vatten så länge de hänger på en lövtunn riksdagsmajoritet. Genom regeringens egen utredning vet vi att ny kärnkraft bara kan komma till genom massiva statliga subventioner. Subventioner som du och jag får betala.

Det är svårt att tro att kommande regeringar känner sig bundna av löften som Ebba Busch delat ut.

Faktum är att Tidöpartierna till och med hunnit bryta sin egen uppgörelse. I avtalet som förhandlades fram där på slottet är det klart att staten inte ska stötta vindkraften. Ändå låter det nu som delar av kraftverkens fastighetsskatt kan komma att stanna i kommuner som tillåter vindkraft. Och att det kommunala vetot mot havsbaserade kraftverk kan försvinna.

I sak är det kanske klokt, men speciellt konsekvent är det inte.

Transportsektorn betalar priset för populism

Transportsektorn har samma problem. När beslutet om reduktionsplikten togs 2017 röstade 87 procent av riksdagen ja. Fem år senare tävlade fyra partier om att lova billigare bensin och diesel ”vid pump”. Och reduktionsplikten, inte Putins överfall på Ukraina, pekades ut som den stora boven i dramat.

Resultatet vet vi. Reduktionsplikt på EU:s miniminivå och indraget stöd till elbilar i stort sett över en natt.

Det måste ha varit lite tråkigt för industrier som investerat för att bygga upp produktionen av biodrivmedel. Och för fordonsföretag som räknat med att sälja fler elbilar. Men framför allt skapar det en enorm osäkerhet eftersom regeringen och miljöminister Romina Pourmokhtari mot bättre vetande påstår att utsläppsmålen ligger fast.

Ryckighet hotar både klimatmål och tillväxt

Också på den här punkten har regeringen tvingats backa, en bit. Det blir en höjd reduktionsplikt igen. Men det kommer inte att räcka för att nå målen, och hattandet har knappast bidragit till att öka produktionen av förnyelsebara bränslen.

Det kan som sagt låta självklart, men på det här sättet kommer vi inte att nå några klimatmål. Och det svenska näringslivet kommer inte heller att utvecklas. Pengarna till investeringar hamnar i andra länder och tillväxten kommer att ske där.

Det går att undvika, men då behöver vi politiker som inte backar från sitt ord så snart de siktar en statsrådspost. Och som är beredda att sätta Sveriges bästa före ängsliga blickar på opinionsundersökningarna.