De senaste dagarna har jag varit försatt i en digital trans. Alla mina sociala medier har fullständigt dominerats av en enda man: Luigi Mangione.

Han kallas också för the CEO-killer, efter att han tidigare i veckan gripits, misstänkt för mordet på United Healthcares VD Brian Thompson. När Mangione greps hade han en pistol, flera falsklegg och ett manifest om det amerikanska sjukvårdssystemets våldsamma ojämlikhet och utsugeri.

Kort sagt: det mesta pekar på att Mangione gjorde det. Men det är varken skuldfrågan eller mer det sedvanliga true crime-dravlet som skapat uppståndelsen.

Fansens hjälp till polisen

I princip varje gång jag öppnar Twitter, X, vaddetnuheter, möts jag av ihopklipp av bilder på Mangione. I bakgrunden dånar låten Spring breakers från Charli XCX:s vrålsuccé från i somras, brat. Han stirrar tillbaka, lätt tillbakalutad med en naglande blick. Undertexten är tydlig: Generation Z har fått sin Che.

Jag gissar också att det här har varit en rätt soft vecka att vara IT-forensiker på CIA, så plus minus noll i red-scare-matchen. De kan nämligen inte ha behövt göra någonting alls. 

Ironiskt nog har Luigi Mangiones största fans, med största sannolikhet, varit en helt utmärkt resurs för åklagaren som nu bygger ett case mot honom.

När true crime går för långt

Som uppsluppna deltagare i ett popoptikon (mitt eget hemmasnickrade sociologibegrepp jag efter detta hoppas få hårdlansera) har de inte bara spridit polisens identifikationsbilder över hela nätet, utan också lagt ut teorier om både motiv och medel på en detaljnivå som för mig som lekman verkar rätt utförlig.

Visserligen tillsammans med videos på Mangione i bar överkropp från Hawaii, men ingen har väl sagt att man inte får kombinera nytta med nöje. Allt ifrån den misstänkte mördarens goodreads, där han gett både Unabombarens manifest och barn-klimatklassikern The Lorax höga betyg, till noggrann information om hans tidigare arbetsplats och vänner från uppväxten.

Om ni trodde att AI skulle slakta översättningsbranschen är det tyvärr inget gentemot vad stan-twitter kan göra mot Kling och Klang. 

Blickarna blir stirrningar

När jag tagit mig ut ur min två dagar långa digitala dvala för att möta några vänner på lokal, försökte jag, pedagogiskt, lägga ut allt jag lärt mig.

Vad som började som intresserade blickar, övergick allt mer i något stirraktigt när jag broderat ut Mangiones mammas sjukdomshistorik, hur många skruvar han har i ryggen och att hans hyresvärd (?) sagt att Mangione inte kunnat ha sex på ett år.

Så ser ingen huvudperson ut

Efter 30 minuters oavbrutet malande—där jag misstänker att någon i sällskapet redan googlat numret till psyket—slog det mig plötsligt, och garanterat sist av alla, hur obehagligt det är att jag vet så mycket om en misstänkt mördare.

Vad vill jag då säga med det här? Tja, om du ska bli en vigilante, håll dig långt borta från både LinkedIn. Gå upp 30 kilo.

Posta inga instagrambilder med Charli XCX-captions. 

Det verkar vara din enda chans att undvika att bli huvudperson i nästa virala kriminaldrama.

Alva Hedlund är fristående kolumnist på Arbetets ledarsida.