Om inflationskriget är vunnet finns ingen anledning att fortsätta svälta välfärden, skriver Arbetets ledarskribent. 

Efter tuffa ekonomiska tider menar vissa att vi nu ser ljus i tunneln. Finansminister Elisabeth Svantesson har tidigare utropat sig själv till vinnare i kampen mot inflationen och räntorna rör sig sakta men säkert nedåt. 

Enorma kostnadsökningar

Men i spåren av inflationschocken, med kostnadsökningar och nedskärningar, är läget i svensk offentlig sektor nu akut.  I LO:s rapport Välfärdsgapet 2024 redogör rapportförfattarna Johan Enfeldt, Peter Gerlach och Ulrika Lorentzi för hur illa det faktiskt är ställt i den svenska kommunsektorn. 

De pekar på att det tuffa läget beror på en åldrande befolkning och sjunkande födelsetal men lyfter också fram de minskande statliga anslagen och hur privatiseringsivern har drivit upp driftskostnaderna i offentlig sektor. 

Och när nu allt pekar på lägre räntor och större skatteintäkter finns goda förutsättningar att hantera de enorma kostnadsökningarna för välfärden.

Kommer det att ske? Nej.

Stabil och långsiktig finansiering

Regeringen firar sin påstådda seger mot lågkonjunkturen med att sänka de statliga anslagen till kommuner och regioner. Det duger faktiskt inte. 

Den svenska modellen bygger på arbetsmarknadens parter och deras unika roll, men lika viktig är välfärden och dess förmåga att jämna ut ekonomiska skillnader. Att gå till jobbet, betala skatt och få tillbaka för att kunna leva ett gott liv är en lika viktig grundbult.

Detta kräver stabil och långsiktig finansiering. Det krävs ett utjämningssystem som på riktigt jämnar ut spelplanen och det krävs ett stopp för de privata utsugarverksamheter som kostar svenska skattebetalare miljarder.

Men det går att göra något. Det går att införa årliga uppräkningar av statsbidragen, det som kallas indexering. Ett sätt att skydda kommuner och regioner vid dramatiska kostnadsökningar.

Siffrorna går inte ihop

Nu gäller det för regeringen att vilja och välja. Fortsätter de på den inslagna vägen är det upp till oss som faktiskt vill ha välfärd att hålla dem ansvariga. Siffrorna går nämligen inte ihop, hur mycket de än snackar. 

Det har aldrig varit tydligare. Antingen ser staten, och den regering som är ansvariga för budgeten till att kommuner och regioner har råd att bedriva sin verksamhet. Indexera de statliga anslagen, se över kostnadsdrivande privatiseringar.  

Att medvetet underfinansiera det system som krävs innebär att säga att vissa människor inte förtjänar välfärd. Det är ingen liten sak.

Eller så får de helt enkelt erkänna att de inte vill ha välfärd.