Avtalsrörelsen 2025 står för dörren, men när LO-samordningen samlas lyser arbetstidsförkortningen med sin frånvaro. LO-förbunden verkar ha andra prioriteringar. Viktiga frågor, absolut, men knappast de som får folk att jubla eller ens känna värdet av fackmedlemskapet.

Låglönesatsningen är givetvis ett kärt barn med bakgrund i den klassiska LO-andan – solidarisk lönesättning har alltid varit rörelsens ryggrad. Och visst är det mer än välkommet för deltidsanställda som nu kan se fram emot bättre mertidsersättning.

Solidaritet att skapa fler jobb

Men mitt i denna lovvärda kamp missar LO något avgörande: solidaritet handlar även om att skapa fler jobb. För vad är en rättvis lön värd om arbetslösheten ligger som en blöt filt över arbetsmarknaden?

Med den högsta arbetslöshet i Sverige på tio år verkar arbetsgivare se på nyanställningar som en lyx, inte en nödvändighet.

Arbetstidsförkortning kan i detta läge bli nyckeln som låser upp arbetsmarknaden. Kortare arbetsdagar innebär fler anställda – och LO:s redan starka kollektivavtal skulle garantera dessa nya arbetare löner att leva på.

Arbetstidsförkortningens argument kan kännas uttjatade, men argumenten är fortfarande knivskarpa. Opinionsundersökningar visar hur majoriteten av svenskar är positiva till arbetstidsförkortningen – med skyhöga siffror bland unga.

7 av 10 unga vill ha arbetstidsförkortning

2023 visade en undersökning gjord av Novus att 7 av 10 unga vill se kortare arbetsdagar. De unga ropar inte efter revolution – utan en gradvis övergång hade räckt långt. Varför inte börja med något så konkret som att göra lunchrasten betald? Då skulle åttatimmarsdagen faktiskt bli, ja, åtta timmar.

Och vad säger arbetsgivarna? “Konkurrenskraften då!” hörs ropen. Ett argument som klingar tomt, precis som det gjort i decennier när våra grannar redan gått före. Det är bara att ta en titt över sundet.

I Danmark har 37 timmarsveckan varit standard i 35 år, i Frankrike arbetar man 35 timmar, och även i Norge och Island är arbetsveckan kortare än vår.

Om det fungerar där, varför inte här?

Den onda spiralen fortsätter – om ingen bryter den.

Överens om kortare arbetstid – men när?

LO-förbunden, och facken i övrigt, missar gång på gång tåget som skall ta dem närmare oss unga. LO-kongressen har förvisso sagt sig vilja driva arbetstidsförkortning, men frågan verkar fast i ett ändlöst senare.

När? Hur? Jo, en utredning för Maj 2025, och sen tar vi det därifrån… Eller blir det ännu ett dokument som samlar damm i skrivbordet? En ny ursäkt för att frågan är “komplex”?

Inom LO-familjen är splittringen tydlig. IF Metall vill gå avtalsvägen, medan Handels, Kommunal och Seko redan förstått att kortare arbetstid inte bara gynnar dess medlemmar, utan även samhället i stort.

Genom avtalsvägen är det enkelt att hänvisa till utredningar och framtida förhandlingar, man skjuter upp frågan på obestämd tid utan att medlemmarna arbetar en minut mindre än förra månaden – eller för den delen än 40 år sedan.

En fråga om trovärdighet

Den unga medlemsbasen väntar – otålig och allt mer skeptisk. Varför skulle man tro på facket om resultatet av åratal av diskussioner bara är en utredning?

Resultatet av allt detta är en ond spiral: facken misslyckas med att engagera unga, unga struntar i att bli medlemmar, och facken klagar över sviktande medlemsantal bland den unga befolkningen. Så fortsätter det, medan den svenska modellen långsamt urholkas.

Om inte LO och andra fackförbund tar sig i kragen och börjar lyssna på nästa generations arbetskraft riskerar de att bli den sista generationens fack av typen vi sett det senaste århundradet. Döden av den svenska modellen kanske inte är en dystopi långt borta – risken är att det blir ett alltmer sannolikt framtidsscenario.

Det är dags att bryta spiralen, att lägga örat mot rälsen och höra vad framtidens arbetskraft faktiskt vill ha. För vem vill vara den som står kvar med en tom agenda och ett föråldrat fack, medan tåget mot framtidens arbetsmarknad åker vidare?

  • Elias Hyleborg
    Arbetsrättsstudent