Jag vet faktiskt inte riktigt vad som sker med mig i det där rummet, men något instinktivt tar över.

Så skriver Emilia Bergmark-Jiménez i boken ”Födas och att föda”. Igenkänningen är stor. Precis som Emilia har jag själv förlösts med akut kejsarsnitt, men ett par år tidigare hade jag ynnesten att få närvara vid en vaginal förlossning som reporter på Kommunalarbetaren.

Det var en av de gånger i mitt yrkesliv som jag blev något mer än reporter. I reportaget skrev jag: Jag har inget begrepp om tiden och ögonen är fulla av tårar. Jag kapitulerar för detta livets mirakel. 

När jag läser Emilias bok är jag tillbaka hos de trygga undersköterskor, barnmorskor och den födande kvinnan som var så inne i sig själv att hon glömde bort vilka som var med i rummet. Som Emilia skriver:

I ett rum där någon föder finns gravitation, jordens medelpunkt är den födande, stödpersonerna är planetens ringar, mineral och stoft som samlas runt och bildar skyddande cirklar.

Bilderna visas på Fotografiska

I ”Födas och att föda” får vi ta del av förlossningar på ett sätt som vi tidigare bara gjort i privata fotoalbum, fast proffsigare förstås. Emilia Bergmark-Jiménez skildrar olika typer av födslar i både bild och text med en äkthet som berör på djupet. Samtidigt visas bilderna i en utställning på Fotografiska i Stockholm.

Några år efter sitt eget akuta kejsarsnitt, som ofta lämnar ett trauma efter sig, sökte sig Emilia tillbaka till förlossningssalen som fotograf. I den vevan utbildade hon sig även till doula. Projektet Svenska förlossningar delade hon på Instagram. Det är det som nu blivit bok och utställning.

Projektet visar förlossningar som fungerar väl. Här ryms inte underbemanning, neddragningar och förlossningsskador, sådant som vi kunnat läsa om på senare år. Men det är väldigt fint att också få ta del av när det funkar som det är tänkt och med den födande kvinnan i centrum. 

Kroppspositiv bok

Emilia har haft ambitionen att skildra så många typer av födslar som möjligt och skriver bland annat om ett planerat trillingsnitt och en så kallad stilla födsel, när barnet är dött. Texten föregås av en svart sida i stället för en bild.

En till aspekt av bilderna vill jag nämna. Utan att göra anspråk på att vara en kroppspositivistisk bok så är det en viktig funktion den har. Flera gånger slås jag av tanken: ah, så här ser människor ut på riktigt! Så här ser människor ut när de har ont, när de är fyllda av kärlek, när de får se sitt nyfödda barn första gången.

Jag vet förstås hur riktiga människor ser ut men poängen är att vi sällan får se det på bild! Även så kallade kroppsaktivister visar sig ju ofta från en noga uttänkt vinkel.