Nu ser vi svart på vitt hur orättvist Sverige är
Med en skattepolitik som gynnar de rika och en välfärd i kris fortsätter Sverige att falla i internationella jämlikhetsmätningar, skriver Arbetes ledarskribent.
Varje höst släpper Oxfam en lista där jämlikheten i världen mäts utifrån tre viktiga parametrar: skattepolitik, investeringar i välfärd och löntagares rättigheter.
Föga förvånande fortsätter Sverige att tappa i denna internationella ranking. På fyra år har vi tappat 14 placeringar. Nu ligger vi sist i Norden, här lever vi mer ojämlikt än i Danmark, Finland och Norge.
De flesta länder backar, något som såklart påverkats av karga ekonomiska tider. Men inte bara.
Skräckberättelser från vården
Låt oss kika på svensk skattepolitik. På 00-talet slopades arvs- och gåvoskatten, förmögenhetsskatten och fastighetsskatten. Under förra mandatperioden slopades värnskatten. Och nästa år, med en Tidöregering som öppet säger att de faktiskt vill plana ut beskattningen, får de med högst inkomster nya skattesänkningar.
”Helt naturligt”, säger Ulf Kristersson och Elisabeth Svantesson. ”Helt naturligt”, säger även Jimmie Åkesson och banar vägen för Sveriges fortsatta ras i Oxfams lista. Och socialdemokratiska regeringar på 2000-talet har inte heller velat göra tillräckligt för att stoppa utvecklingen.
Hur ser då baksidan av denna naturliga ordning ut? Skräckhistorier om både hur vården, omsorgen, skolan och dess personal har det, till trots har effektiviseringar ordinerats. Nedskärningar, som det egentligen heter på svenska.
En del kan lägga pengar på hög
Och på svenska arbetsplatser är det sällan förbättringar för de anställda. Tvärtom tvingas fler resonera kring kostnader. Övervakning, mätning av arbetsinsatser och tid, fler kollegor på deltid och visstid. Trots nya LAS är vi långt ifrån heltid som norm.
”Jämlikhet och rättvisa är inte samma sak”, ojar sig Ulf Kristerssons före detta statssekreterare PM Nilsson i Dagens Industri. Utifrån resonemang om att jämlikhet innebär millimeterrättvisa menar han att ”de flesta” vill ha ojämlikhet.
Men kritik mot växande klyftor handlar inte om att det gör skillnad i plånboken om man får lön eller sjukpenning. Det är det faktum att vissa människor ska ha möjlighet att lägga pengar på hög medan andra inte ens har tillräckligt för att betala hyra och köpa mat.
Vi kommer fortsätta falla
Om någon söker efter skillnaden mellan svensk höger och svensk vänster så är det här man ska leta. Högern vill inte att alla ska ha samma förutsättningar. Det måste alla som tycker att människor förtjänar ett drägligt liv orka stå emot.
I dagens system, med budgetramar och rådande produktivitetsfördelning, innebär nämligen status quo ett fortsatt fall på Oxfams lista.
Men högern vill inte ha beskattning efter förmåga utan efter samma rovkapitalistiska modell som idag. Mer till de som har mest, smulor till resten. Oavsett vad man tycker om jämlikhet så kan inte den modellen kallas för rättvis.