För snart tio år sedan skrev jag en debattartikel om den underfinansierade förskolan.

Min bild var att den inte var så bra som den skulle kunna vara på grund av för lite resurser. Gång på gång under åren har den texten delats bland förskollärare – med hundratals igenkännande kommentarer om att den var spot on. 

Men jag hade mycket hellre velat ha fel.

Inget har riktigt hänt under decenniet som gått. Det finns fortfarande en myt om att det saknas utbildade förskollärare – men egentligen finns det hur många som helst. De vill bara inte jobba i förskolan. 

Antingen är de utbrända, eller så har de varit det och bytt jobb. Det är slöseri med skattepengar både när det kommer till utbildning och sjukskrivningar, pengar som i stället hade kunnat gå till mindre barngrupper för de små barnen. 

Bekräftas av ny dokumentär

Bilden bekräftas av den nya dokumentären ”Det omätbara” med undertiteln Utan omsorg stannar allt (premiär 9 november). 

Man får bland annat får se bakgrunden till Förskoleupproret där tiotusentals anställda inom förskolan vittnar om kampen mot allt för dåliga arbetsvillkor i sin längtan efter att ge barnet sitt bästa. 

Vi får en inblick i tystnadskulturen som finns i många vårdande yrken med lojalitet till såväl arbetskamrater som arbetsgivare. 

Ingen vill att förskolan ska få dåligt rykte. Även om de anställda vet att det skulle kunna vara så mycket bättre.

Det är för lite personal, för mycket barn. En ekvation som inte går ihop, oavsett den goda viljan. Frågan är alltså i första hand inte strukturell, utan ekonomisk.

Måste det vara såhär?

Erfarenheter av de första åren

I nya boken ”Barnets första tusen dagar”, redaktörad av Ylva Mårtens – känd från bland annat programmet ”Barnen” i P1 – får vi en bred och initierad introduktion av en rad skribenter, om erfarenheter och forskning kring de första åren av en människas liv. 

Det är korta, lättlästa men väldigt intressanta texter. 

Bland annat får vi ta del av psykologen Hanna Thermaenius genomgång av lekens betydelse för barnets utveckling, samt sociologiprofessorn Elisabet Näsman tankar om hur de minsta kan – och bör – höras i även i rättssalen.

Journalisten Maja Larsson erbjuder en pedagogisk historiegenomgång om hur synen på förlossning och de minsta ändrats de senaste hundra åren. 

Det senare är hoppfull läsning om hur vi gått från 1900-talets ”hygieniska” sterila isolering av nyfött barn och mor till en mer sammanhängande kedja av kontakt mellan barn- och mor-dyaden idag. Man försöker hålla ihop den lilla familjen så mycket det går tiden efter förlossningen för att främja biologisk utveckling och anknytning.

Politik sällan i linje med forskning

Samtidigt blir det påfallande tydligt i läsningen hur sällan politiska beslut går i linje med vad forskningen säger är det överlägset bästa, även om det skulle vara relativt lätt att genomföra. 

Vi vet i dag att det som sker under barnets första år lägger grunden för resten av deras liv, och en trygg omgivning, bra hälsa och intellektuell stimulans ger ringar på vattnet som är värda många gånger pengarna. 

Ändå läggs verksamheter som berör de små barnen ut på marknaden och fokus blir finansiärernas intressen – inte barnens. 

Det illustreras väl i en text av barnläkaren Sahar Nejat om hur Barnhälsovården (BHV/BVC) slutat fungera utjämnande i takt med det fria vårdvalet. 

Vid en statlig eller regional planering över var BVC ska finnas kan man se till att stödet finns där det behövs. Nu, med fri etablering av privata företag, är det upp till företagen var de vill befinna sig. 

Konsekvensen blir att man har tappat mycket av det som tidigare kunde agera skyddsnät, med lokal samverkan mellan BVC, socialen, skolan och polisen. 

Som vi sett i hela fria marknaden, med såväl friskolor som vårdcentraler, vill ju företag hellre befinna sig i lukrativa högstatusområden med ”enklare” kunder, än i de områden som behöver mer stöd. 

Ett resultat av den logiken är att det saknas bra barnhälsovård i utsatta områden som Jordbro, Hovsjö, Alby och Bredäng. 

Redan där börjar problemen gro, som vi sedan ser skördas i form av sociala utmaningar längre fram.

Marknaden prioriteras före barnen

Marknaden prioriteras högre än barnets bästa. Samma problem syns i förskolan, där marknadstänkandet allt mer tar över.

Sveriges största friskoleaktör, miljardkoncernen Academedia, dominerar inte bara ägandet av friskolor riktat till äldre elever, de driver också 148 förskolor. 

Företaget ägs till sextio procent av utländska aktieägare. Vem tror egentligen att exempelvis Cobas Asset Management SIIC S.A – som äger tio procent av aktierna – gör det på grund av sin stora passion för småbarn?

Vi har också ett bra exempel bland kollegorna på Tellusgruppen som drivs av en före detta folkpartistisk riksdagspolitiker.

Förskolekoncernen har fått uppmärksamhet då de sparat pengar genom att inte ge barnen ordentligt med mat. 

Enligt SVT vittnar anställda också om att de blivit tillsagda att inte göra orosanmälningar till socialtjänsten när de tror att barnen far illa – eftersom ett dåligt rykte gör att förskolan förlorar pengar. 

Problemen är lätta att lösa

Här är det lätt att tänka på Förskoleupprorets trötta lärare som pratar om hur de vill göra allt för barnen.

De jobbar över, sliter ut sig själva. När problemen egentligen är lätta att lösa: det behövs bara mer pengar, och framför allt – placerade på rätt ställen. 

Som syns väl i texterna i ”Barnets första tusen dagar” är varenda krona investerad i vård och förskola för de minsta väl investerade.

Det vi får är tryggare ungdomar och vuxna.

Tänk om pengarna kunde hamna där, i stället för i aktieägarnas fickor.