Larmrapporterna duggade tätt under veckan som gick. Den här gången handlade det om Enebackens äldreboende i Österåker, den senaste av alla privat drivna välfärdsinrättningar som struntar i omsorgen och vars huvudambition i stället är att säkra sin egen vinst.

Företaget heter den här gången Forenede Care, ett danskt företag som efter avregleringarna i Sverige 2006 såg de gynnsamma möjligheterna att pungslå svenska skattebetalare och som i stället raskt for över sundet.

Forenede Care har i dag en omsättning på närmare 2 miljarder kronor och driver äldreomsorg, hemtjänst, sjukvård och personlig assistans över hela Sverige med gigantiska vinster åt ägarna.

Eller ”driver” är för mycket sagt.

Svältdebatt från förskolorna

Ser vi till Enebackens äldreboende handlar det mest om vanvård.

Likt andra ställen där vinst går före kvalitet och omsorg möttes vi under veckan av rapporter om äldre som får ligga kvar i sina sängar 16 timmar om dygnet.

Något annat hinns inte med om ägarna ska göra stora vinster.

Här finns också det något mer ovanliga katastroflarmet att de äldre svälter för att de inte får tillräckligt med mat.

Och det fullständigt absurda vittnesmålet om att personalen av sina chefer uppmanas att anmäla varandra falskt för att ha stulit mat, så att svälten och matbristen kan förklaras.

Tyvärr betraktas detta inte alls som det fullständiga haveri det är. Det är i stället ett privat välfärdsföretags sätt att maximera sina vinster.

Vi känner igen svältdebatten från skolor och förskolor som bytt skolmat mot knäckebröd. Det är pengarna, eller snarare vinsterna, som styr.

I dag bryr vi oss knappt om skolbarn får äta i skolan eller inte.

Tydlig markering från Ragnegård

Forenede Care hoppas troligen på en liknande utveckling för äldreomsorgen, att det blir självklart och sunt förnuft att våra äldre inte får äta sig mätta.

Att opinionen till slut vänjer sig.

På tisdagen besökte Kommunals ordförande Malin Ragnegård Enebackens äldreboende. Det är en utmärkt och tydlig markering. Och Kommunal har just nu ytterligare kamper att driva på samma tema.

Så sent som i fredags tackade Kommunal nej till de privata arbetsgivarna Vårdföretagarnas ”slutbud” om EU:s nya krav på arbetstider.

EU har godkänt en viss dispens från de nya hårda kraven om vilotid om verksamheten så kräver. Även Kommunal säger ja till sådan dispens.

Men Vårdföretagarna vill gå längre. De vill schemalägga arbete utan paus långt över gränsen för varje rimlig dispens. Inte för att verksamheten så kräver. Men det ger ägarna större vinster att förvägra de anställda rimlig vila.

SD:s extrema fotbyte

Patienter och personal struntar man i. Att personalen på offentligt drivna arbetsplatser har mer återhämtning struntar man också i på samma sätt som man prioriterar ned patienternas och brukarnas önskemål. Och låter dem ligga 16 timmar i sängen.

Hur kunde vi hamna i detta extrema samhälle där välfärd i första hand är en inkomstkälla för storkapitalet och samvetslösa politiker?

Här är den avgörande pusselbiten Sverigedemokraterna. Efter bjudmål på bjudmål från näringslivet på Stockholms lyxrestauranger deklarerade Sverigedemokraterna 2015 plötsligt att partiet hade bytt fot och nu var för utförsäljning av välfärden till de kapitalbolag som ville berika sig själva.

Och det fotbytet var både extremt och bestående.

I valet 2022 gick SD längst av alla privatiseringsivrare inom Tidöpartierna och krävde att LOV skulle införas i äldreomsorgen i hela Sverige.

LOV är den lag som tvingar kommunerna att ta in privata vinstbolag så att dessa kan ta ut gigantiska vinster på svenskarnas skattepengar.

SD:s förslag skulle i praktiken innebära en tvångsprivatisering av äldreomsorgen i hela landet.

Inte ens de övriga Tidöpartierna ville gå så långt.

Folket ska betala – men pengarna ska gå till näringslivet

Det var dock inte Sverigedemokraterna som kom på grundidén, alltså att välfärd inte alls ska ge någon välfärd utan främst skapa vinst åt näringslivet.

Det var – naturligtvis – näringslivet självt.

Idén kläcktes av dåvarande Svenska Arbetsgivarföreningen, SAF, på 1970-talet och spreds alltmer på 1980-talet, alltså då Sverigedemokraterna fortfarande styrdes av nazister och ännu inte hade ändrat sin politiska nyans till nyssnazister.

SAF såg hur svensk välfärd byggdes upp. Miljarder betalades in i skatter för att alla skulle få högkvalitativ skola, vård och omsorg efter behov, något som också skapade en mängd arbetstillfällen.

SAF:s idé var att svenska folket skulle fortsätta betala, men att stora delar av skattepengarna skulle tillfalla det privata näringslivet mot att de tog över driften av vård, skola och omsorg.

Den borgerliga alliansen gav sitt fulla stöd år denna förändring.

S hoppades på samsyn

En passiv socialdemokrati hoppades på en samsyn över blockgränsen som ingen allianspolitiker någonsin varit intresserad av.

Den avgörande vändningen kom då Sverigedemokraterna efter idogt mumsande på lyxkrogar bytte fot och anslöt sig till den borgerliga linjen.

Men några skrovmål för samvetslösa politiker borde aldrig kunna avgöra ett partis politik.

Man skulle önska att något annat drev den samvetsgranne politikern, något som aldrig finns i en SD-politikers portfölj; vanlig simpel anständighet.