Ett av huvudskälen till att LO på 1970-talet tog fram förslag om löntagarfonder var att dämpa de allt högre övervinsterna som en del svenska företag hade börjat ta ut.

Dessa övervinster var faktiskt delvis en följd av att avtalsförhandlingarna hade blivit alltmer samordnade.

Inget samband mellan vinst och lön

Facken hade länge krävt lika lön för lika arbete i heltäckande kollektivavtal. Det innebar att alla med likartat arbete hade rätt till samma lön. Inget företag skulle då kunna konkurrera ut andra företag genom att dumpa lönerna.

Både företag och anställda drog nytta av detta. Företagen tvingades bli mer produktiva och lönerna följde med upp för alla.

I dag har det resulterat i att många svenska företag har en mycket stark internationell konkurrenskraft.

Men det betydde också att inget företag behövde ge högre lön än vad som stod i kollektivavtalen.

En del företag kunde därför ta ut allt större vinster till ägarna i företag som gick extra bra utan att behöva dela dessa övervinster med de anställda.

Tänkta att skapa arbetstillfällen

Det var egentligen inget problem i de företag som samtidigt erbjöd mängder av arbetstillfällen – sådan ojämnheter brukade rätta till sig i framtida avtalsrörelser.

Men LO såg också att extrema övervinster i företag som bara hade få anställda urlakade ekonomin efterdom dessa övervinster aldrig återinvesterades av ägarna. De lades på hög och drogs bort från den svenska ekonomin.

Dessa undanhållna pengar skapade aldrig nya arbetstillfällen.

Löntagarfonder, var det meningen, kunde bli ett sätt att få ut dessa övervinster för att skapa nya jobb utan att rucka på systemet med heltäckande kollektivavtal.

EU låter som LO

Och det här påminner starkt om den debatt som nu i dag förs inom EU om bankernas gigantiska övervinster.

Flera EU-länder har reagerat på att banker med få anställda och extrema övervinster dränerar ländernas ekonomier och försämrar möjligheterna för nya företag att växa.

Det är också skälet till att flera länder inom EU, även med konservativa regeringar, nu i dag, fyrtio år efter löntagarfonderna, står bakom en ny bankskatt mot övervinster som diskuteras inom den europeiska gemenskapen.

Samma argument som för de svenska löntagarfonderna hörs alltså i dag från EU:s mest kapitalistiska stater.

Enligt EU:s förslag till bankskatt bör en övre gräns för övervinster tillåtas. Upp till denna gräns får bankerna ta ut hur mycket vinst de vill. Över gränsen ska bankerna betala en viss extra procent i skatt.

Den häpnadsväckande situationen har därmed uppstått att det konservativt styrda EU med nästan exakt samma argument som LO anförde för löntagarfonder mot gårdagens extrema övervinster nu försöker driva igenom en bankskatt mot dagens extrema övervinster.

Historiskt motstånd högerifrån

Dessa politiker värnar ländernas ekonomi. Dessa politiker värnar ländernas företag. Och dessa politiker värnar de anställda.

Något som vår Tidöregering i Sverige struntar i.

En slutvariant av löntagarfonderna, långt ifrån det ursprungliga förslaget, lyckades till slut få majoritet i Sveriges riksdag där den motvilligt röstades igenom 1983, eller som den dåvarande finansministern Kjell-Olof Feldt skrev i sitt anteckningsblock mitt under riksdagsdebatten: ”Löntagarfonder är ett jävla skit men nu har vi baxat dem ända hit”.

Löntagarfonderna i sin slutversion lades ned av den borgliga Alliansen efter valet 1991.

Och de extrema övervinsterna blev kvar.

Bankerna gör extrema övervinster

De svenska bankerna har i år chockat svenska folket med sina övervinster. För andra kvartalet 2024 redovisar de fyra storbankerna en vinst på 50 miljarder kronor.

Övervinsterna i år har framställts som ett unikum. Men bankerna har gjort extrema övervinster under en lång rad av år.

Även under förra året gav det andra kvartalet 50 miljarder kronor i övervinst för de fyra storbankerna.

För helåret 2023 var övervinsten i de fyra bankerna 185 miljarder kronor.

För 2022 var övervinsten 135 miljarder kronor.

Andra EU-länder har bankskatt

Och flera EU-länder, även borgerligt styrda, har alltså infört egna bankskatter.

Det ger en känsla av déjà vu att följa den ekonomiska diskussionen i övriga EU-länder och se likheten med debatten om löntagarfonder i Sverige på 1970-talet.

Men för svensk del måste vi inse att Tidöregeringen aldrig kommer att komma till samma insikt som sina borgerliga och konservativa systerpartier ute i Europa.

Tidöpartierna lojala med miljardärerna

Banden mellan Sveriges regering och miljardäreliten är för stark.

Tidöpartierna låter Sveriges ekonomi hamna på efterkälken hellre än att beskatta de extrema övervinsterna inom näringslivet.

Som vakthundar för en fortsatt urlakningen av ekonomin med högre arbetslöshet som följd fungerar Sveriges regering i dag i stället som ett perfekt säkerhetsföretag, de vaktar miljardärselitens dränerande vinstuttag med samma frenesi som US Secret Service ska bevaka amerikanska presidentkandidater.

Bara de mörka solglasögonen fattas.

Så visst finns det skäl att tänka tillbaka på de gamla löntagarfonderna, nu när Sverige inte längre befinner sig i täten för att skapa konkurrenskraft och arbetstillfällen utan tvärtom försvarar en alltmer övergiven och urlakande ekonomisk politik.

Individens fel, enligt Johan Pehrson

Arbetslösheten är nu uppe i 9,4 procent enligt SCB:s Arbetskraftsundersökning. Säsongsrensat hamnar arbetslösheten på 8,3 procent.

Det är den högsta noteringen på tio år, enligt vår arbetsmarknadsminister Johan Pehrson (L) som på en presskonferens häromdagen meddelade dessa nya katastrofsiffror utan att, frapperande nog, ge ett enda förslag på vad regeringen över huvud taget kan eller vill göra för att få ned arbetslösheten.

På direkt fråga gav han i stället landets arbetslösa tre förslag på hur de bör skärpa sig för att få jobb.

De ska lära sig svenska, de ska vara beredd att byta jobb och de måste vara beredd att flytta.

Att regeringen skulle ha ett ansvar för att skapa förutsättningar för fler arbetstillfällen verkar inte ens falla honom in.

Nog är det lätt att längta tillbaka till diskussionerna om löntagarfonder där i alla fall människors jobb och inkomster stod i centrum för den politiska debatten och där landets ledning inte såg det som sin största politiska gärning att försvara miljardärers dränering av befolkningens ekonomi och välstånd.