Att Johan Pehrson avslutar en rekordavslagen Almedalsvecka är förstås kongenialt. Vi närmar oss slutet. Blykepsen är på. Han har pappaångest, säger han.

Inte sedan november 2022 har Liberalerna legat över fyraprocentspärren i sajten Pollofpolls sammanvägning av opinionsmätningarna.

”Det nära samarbetet med högerpopulister genom Tidöavtalet har blivit ett haveri. Väljarna straffar partiet och rapporterna från fältet under denna valrörelse bekräftar läget. Socialliberala väljare är djupt besvikna och förstår inte hur detta får ske”, skrev några stockholmsliberaler – Cecilia Carpelan, Birgitta Rydberg och Birgitta Rydell – i en Aftonbladet-debattartikel för ett par dagar sedan.

Lotta Edholms omvändelseterapi

En liknande kritik, dock mer sirligt formulerad, kunde man höra i Birgitta Ohlssons fina sommarprat i P1.

Nå, ska man vara ärlig så är ju Liberalernas utmaning delikat.

I valanalyserna från 2014 och 2018 skrev partiet att man tappat det breda mellanskiktet, tjänstemännen och akademikerna. Människor som brukar rösta liberalt – poliser, lärare, sjuksköterskor och förskollärare – gör det inte längre.

Liberalerna har i val efter val varit beroende av stödröster. Det innebär att deras överlevnad som parti garanteras av tämligen övertygade och insatta M-väljare. Om L skulle börja orientera ens lite åt vänter riskerar man rubbet.

Så hur ska partiet växa?

Förvisso finns det något hoppingivande i att skolminister Lotta Edholm – åtminstone retoriskt – tycks ha fått insikt om avarterna med marknadsskolan. Men väljarna har ännu inte belönat L för att man använder Regeringskansliets lokaler som arena för en tidigare skollobbyists omvändelseterapi.

Förstatligar biståndet

Det överskuggas ju av Johan Pehrson centrala strategival för att stärka partiet.

Det blir genom angiverilagar. Det blir genom villkorad välfärd. Det blir genom utsvältning av folkrörelsebiståndet. Det blir genom att underminera oppositionens förmåga till självfinansiering. Det blir genom rasprofilering. Det blir genom att flina upp sig på pressträffar ihop med Rickard Jomshof.

Och det blir genom att låta Moderaterna försämra a-kassan och sjukförsäkringen. Och så måste skatterna sänkas!

– Det är absolut nödvändigt! deklarerar Pehrson från Almedalens scen och lovar att han är Tidöexcessernas liberala livrem.

Fan tro’t.

Enda meriten: tar ansvar

Under tidigare partiledare som Bertil Ohlin, Sven Wedén och Gunnar Helén kombinerade L en positiv syn på marknadsliberalismen med ett försvar för den generella välfärden och omfördelningspolitiken. Dåtidens liberaler ansåg att en otyglad marknadsekonomi skulle leda till oacceptabel maktkoncentration och anstötliga sociala klyftor.

En gång var svenska liberaler socialliberaler. De försvarade samhällets olycksbarn och berömde sig med att stå på vanligt folks sida mot finanskapitalet och sossestaten.

”Det är inte rimligt att partiledningen klamrar sig fast vid uppfattningen att Liberalernas främsta merit är att partiet tar regeringsansvar för Sverige, och bäst gör det med stöd av ett högernationalistiskt parti, när väljarna helt uppenbart anser att Liberalerna i dag inte ens behövs i rikspolitiken”, skriver stockholmsliberalerna.

– Nu ser vi ljuset! utbrister Johan Pehrson från scenen.

God natt.