KOMMENTAR. När Zadie Smith för några veckor sedan besökte Stockholm var hon en frisk fläkt från den ännu mer ojämlika men mindre homogena världsstaden London. 

Kan mångfald i sig själv fungera som ett vaccin mot den nassiga sörja Sverige kantrar mot? Mångfalden gör det kanske i alla fall lättare att benämna vissa saker.

När förtryckta folkgrupper har representanter i medelklassen tenderar det att lämna avtryck i språket. 

Smith förklarade buttert för de svenskar som intervjuade henne vad hon tyckte om att säga “slavarna” i stället för “de förslavade” när man talar om Jamaicas historia.

Detaljen kan tyckas larvig, men skiftet i språket har ett syfte. En människa är inte slav så som den kan vara vänsterhänt. Vissa människor förslavade andra. Det var historiska händelser, inget naturligt tillstånd.  

Att beskriva mångfald på ett självklart, hemtrevligt sätt utan att för den sakens ignorera de ofta våldsamma omständigheter det springer ur, som imperialism eller krig, är lite av Smiths specialitet. 

Smith ”lost her teeth”

På senare tid har Smith anklagats för att ha “lost her teeth.” Kritiken gäller främst hennes politiska ställningstaganden men drabbar också hennes senaste roman, ”Bedragaren” – trots att den är en av hennes bästa. 

När Zadie Smith debuterade år 2000 var hon en brun tjej som pluggat på Cambridge och skrev en bästsäljare innan hon fyllt 25. Författaren har berättat om nordvästra London utan att blunda för att staden var imperiets hjärta och att det har lämnat spår. 

Läser man henne förstår man hur rasistiska andra Londonskildringar varit, allt det som förträngts.

På den tiden var Smith lite radikal. Tony Blair och tredje vägens socialdemokrati älskade sina underbarn som visade att vem som helst kan bli vad som helst. Smith var uppkomlingen man överöste med beröm för att hon beskrev sin vardag som just vardag. 

Men att Smith i dag också blivit en flitig essäist smutsar ner hennes romaner. En författare är bara en författare, säger hon, skriver hon, gestaltar hon i böckerna. Sedan faller författaren för frestelsen. Skriver vitt och brett om politik. 

Jag förstår att hon känner sig manad att delta i en offentlig debatt som allt oftare lyckas med konststycket att inte fatta rasism. Men oroar mig för vad det hela gör med läsandet av hennes skönlitterära verk.

I sina essäer ser hon distanserat på samhället, berättar om historien och det som redan vunnits. 

Skriver avfärdande om dagens vänster

Samtidigt skriver hon avfärdande om dagens vänster. Som i hennes obegripliga essä om protesterna mot folkmordet i Gaza, som hatats online. 

Där blir drömmen om den opolitiska politiken synlig: “ceasefire is not, primarily, a political demand…Primarily, it is an ethical one.”

Hon kritiserar demonstrationerna mot Israels krig lika mycket som själva kriget. Kallar de slogans Smith inte uppskattar för “massförstörelsevapen”. Ord är givetvis viktiga, men att inte skilja på kränkthet och livsfara är bara smaklöst.

Det hela är välbekant. 2017 skrev Smith ofta avfärdande om Labour under Corbyn och var besatt av att upphäva Brexit, “för de ungas skull!”  Och ja, få av oss unga ville ha Brexit, men Corbyns socialistiska offensiv hade mycket annat att erbjuda. 

När han tvingades gå med på ett omval om EU-utträde torskade han stort och de unga fick ingenting, vare sig EU eller vänsterpolitik.

Detta var djupt irriterade för oss unga vänsteraktivister i London. Vad bygger du det här på? kände man ofta när man läste hennes drapor om hur unga tänkte. 

Essän där hon skriver om campus-demonstrationerna har samma känsla. 

Skriver som ett underbarn hon inte är

Hon är inte underbarnet längre, men skriver som att hon var det. Som om hon hade så pass mycket unik insyn i allt att hon inte behöver prata med dem hon skriver om och för. 

I stället för att slå uppåt slår hon numera neråt, en sådan intellektuell som pissar revir så fort de ser något mer radikalt än dem själva.

När jag läser hennes essäer andas de liberal gubbe, eller ännu värre, 70-talist.

Vi säger boomer för att signalera gammal, och vi kan skratta åt boomers, men det är tredje vägens socialdemokrater som är problemet. Ett köttberg med tillhörande ordsallad. 

Där man kan vara vänster och ändå driva på för en politik som destabiliserar hela västra Asien eller fortsatt civiliserad utsugning av allt geografiskt beläget under Tyskland. Och sen kalla sig antirasist bara för att man inte röstar på Jimmie Åkesson. 

En låg ribba. 

Att vara vänster blir därmed inte mer än en dröm om att alla ska vara snälla i marschen mot avgrunden. Denna typ av liberalism lider många 70-talister av, den var som en epidemi under 90-talet.

70-talisternas ton är irriterande och har alltid varit. Det är för magstark att kritisera unga aktivister när ens egna hjärtefrågor var… vad? Sunt förnuft? EU? 

Vad bra det gick.

Blivit en hon tidigare tog spjärn emot

Stjärnförfattaren har blivit en av dem hon tidigare tog spjärn emot, de som gjorde konsekvenser av förtryck till något främmande. 

Smith kritiserar protesterna för att hon tror deltagarna “say ’Zionist colonialist state’ and accept those three words… as a perfectly sufficient description of every man, woman, and child who has ever lived in Israel or happened to find themselves born within it.”

Men om Smith tror att de som kallar Israel en sionistisk kolonialstat gör det livsfarliga misstaget att blanda ihop en stat med ett helt folk är hon ignorant. 

Hon säger att Israel-Palestina konflikten är olik varje annan konflikt, vilket inte gör någon en tjänst. Staten Israel ska inte ses som på något sätt unik i sin rasism, den typen av retorik leder fel.

Det hela börjar bli ett marknadsföringsproblem. Om man gång på gång avfärdar unga politiskt aktiva och deras hjärtefrågor så här okunnigt, hur ska man då sprida sina böcker om kampen för rättvisa till dem? 

Det är synd, eftersom böckerna kan se historiska konflikter, där de förtryckta fått det bättre efter motstånd, i ett helt annat ljus. Smith skriver vackert och smart om tidigare kamp för rättvisa. Det är bara nu:et som verkar obegripligt. 

Det är svårt att åldras som underbarn.