Jan Emanuels bok är socialdemokrati – för vikingar

RECENSION. Det har såklart något att socialdemokraten som blev rik på att sälja svenska ungdomsvårdhem till en brittisk riskkapitalfond skriver en bok om gemenskap samtidigt som han startar ett politiskt parti helt utan densamma. 

Jan Emanuels lekstuga Folklistan står öppen för alla. Här ryms välfärdsmiljonären själv, en fallen Kristdemokrat som ville sälja konsulttjänster till Sverigedemokraterna, syntaren Alexander Bard, hets mot folkgrupp-dömde konstnären Dan Park samt danske koranbrännaren Rasmus Paludan.

En bunt individualister och frifräsare som knappt vet var ordet ”vi” betyder. Helt ointresserade av det eventuella budskap den gamle ”Expedition Robinson”-vinnaren plitat ned ihop med sin gymnasiekompis Anders Kalat. 

Med det sagt. Manifestet ”Gemenskap” är en sorts socialdemokratisk vision – för vikingar. Oden själv anges som källa i kapitlet ”Nordisk blodsgemenskap”. Sedan följer en tankar om hämnd samt om förolämpningen ”rödalv” är jämförbart med att kalla någon fjolla i dag.

Men först och främst är det här ett manifest för tillit och hur densamma kollapsat i vårt samhälle. En samhällsgemenskap grundad på hög tilltro har konkurrensutsatts av andra gemenskaper, inte minst importerade klansamhällen från utlandet.

Samtidigt har instanserna utarmats av ett NPM-samhälle orsakat av ett mellanskikt bestående av konsulter, tjänstemän med allt att vinna på utökad byråkrati och… genusvetare på typ Södertörn… tror jag.

Svenskar har blivit bortklemade

Vi svenskar har därför blivit så bortklemade att vi inte klarar av när mörke män från utlandet kommer hit.

Inte konstigt då att en viss nostalgi uppstår. ”Ge oss snusande arbetarhjältar med svällande muskler, som kan slå knockout på mellanskiktens multikultibögeri”, utbrister författarna samtidigt som de undrar varför kvinnor inte är så intresserade av deras politiska kill-vision målgruppsanpassad för Tom of Finland.

Addera en utläggning om identitetspolitikens skadlighet när det kommer till att låsa gemenskaper och ”etnisk renhet”. Denna baseras på en enda debattartikel där någon stackars ursprungsbefolkningsperson tyckt att ”Avatar – the ways of water”, alltså rymdens ”Pocahontas” är lite vit. 

Därifrån skuttar vi raskt vidare till debatten om Åhlens svarta pojk-Lucia från 2016, en Gillette-reklam om toxisk maskulinitet ingen kommer ihåg och dessas ”rätta åsiktspaket”. 

”Hur kan någon fortfarande fundera på det här?” hinner jag tänka fascinerat. Då angriper författarna alla woke hycklare som åker på medeltidsveckan i Visby men aldrig skulle vilja leva under faktiska medeltida förhållanden.

Ha! Din dumma miljöpartist i Bockstensmans-struthätta. Lamm över öppen eld sprider ju hur mycket koldioxid som helst. Well played, Jan Emanuel. Well played indeed. Inga riktiga vikingar.

Om detta verkligen är klientelet på medeltidsveckan. Vem bryr sig?

Välfärdsförmögna vill krossa facket

Det kan vara värt en inflikning här om att det – trots att det lästs en hel del Marx under gymnasiefläkten – finns en grupp författarna knappt lyfter i sin samhällskritik: alltså de rika. 

De välfärdsförmögna som i allra högsta grad aktivt arbetat för att splittra samhällsgemenskapen både genom kampanjer för att krossa facket och lobbande för vinster i välfärden nämns inte. Bara deras bortklemade elever.

Att denna grupp gjort enorma vinster på en skolsegregation där de fokuserar på att rekrytera ”enkla” elevunderlag från studievana hem och exkludera ”svåra” elever lyfts inte alls. Vi lever i ett samhälle där någon tjänar stora pengar på att barn väljs bort.

Att dessa ägare genom instanser som Svenskt Näringsliv aktivt kampanjar för att hålla medelklassen rädd för invandrarnas barn är inte heller det en fråga.

Att en stor del av den politiska kast vi fått i Sverige är sådan att den rör sig mellan aktiebolagsskolornas styrelser, lobbyism och politiska uppdrag får inte ens en mening. Det många av oss skulle kalla korruption.

Författarna, som ibland är smärtsamt nära en faktiskt analys – allt de skriver är inte vansinne – är införstådda i att antalet miljardärer i Sverige ökat radikalt samtidigt som klassklyftorna vidgats. Men glömmer att det i stort sett bara finns två vägar till miljardärskapet i Sverige: Ärvt kapital eller välfärdsvinster.

Tidigare riksdagsledamoten Jan Emanuel har gjort en av de två resorna och jag tror inte han ärvt speciellt mycket pengar.

PK-människor och rasism

Men skit i det. Låt oss i stället prata om något viktigt, som att författarna tror att PK-människor tyckte att mejeriprodukten mjölk var rasism för sju år sedan.

Prosan är, för att uttrycka det milt, en smula pladdrig.”Under det engagerade samtalet är det svårt att sitta still‚ det spritter i kroppen av iver att falla den andra i talet. Vi upplever att vår egen tanke föds samtidigt som vår samtalspartners och det är på gränsen till att i efterhand veta var gränsen går mellan min och din tanke”, skriver författarna. Detta följs av en utvikning om dopaminkänslan vid beröring.

Nu var det ett tag sedan jag experimenterade med narkotika men det här låter som gemenskap kryddad med amfetamin snarare än socialism. Tjackets förbrödring känns ungefär såhär. Författarna går över till att berätta om ”Njals saga”.

Det är också något med ältandet som påminner om effekterna av speed. Firma Kalat och Jan Emanuel sitter fast i en trött monoman föreställning om att så kallad woke identitetpolitik på något vis har inflytande över svensk politik idag.

Det är alltså tio år sedan några tjugofemåringar på Södertörn harklade sig och Fi inte ens var nära att komma in i riksdagen.

Men Sverige har fortfarande inte hämtat sig efter traumat. På Volante förlag bär man fortfarande svart för att minnas händelsen när några studenter på konstfack tyckte att ett rum var för vitt.

En slapp men tidstypisk populism år 2024. Det förvånar inte nämnvärt att författarna tackar både socialdemokratiska tankesmedjan Tidens Payam Moula och Sverigedemokraternas dito, Oikos, Malcom Kyeyune för deras input i efterordet.

Detta är den tröttsamma loop svensk debatt fastnat i. Vad har vi vanliga hederliga svenskar begått för brott som straffat oss med denna eviga skärseld till samtidssamtal?

Debatt fast i konservativ röra

Samtidigt i Sverige kokar en konservativ soppa där vår Tidöregering aktivt försöker rensa ut progressivt tänkande från såväl lärosäten som Public Service – i yttrande- och den akademiska frihetens namn.

Faktisk politisk påverkan. Verklig kulturrevolution. 

En sorts skrattspegel av vad högern tror hände 1968, som kanske gått att förstå om någon intelligent text alls producerades. Istället får vi rapporter i stor text om ”Vänsterns antisemitism” från konservativa tankesmedjor där källan är wikipedia – och så det här.

Det största regeringspartiet, Sverigedemokraterna, har just lanserat en Europavalskampanj där de proklamerar att ”Mitt Europa bygger murar”. I video efter video sprider man konextlösa filmer där män med invandrarbakgrund inte kan bete sig.

Den är så främlingsfientlig att nittiotalets skinnhuvuden hade tittat på den och sagt ”that’s pretty racist.”

Författarna har, enligt egen utsaga, ingen acceptans mot rasism. Det märks mest i att de – precis som med de rika – helt enkelt tagit bort denna ur analysapparaten.

För problemet samhällsgemenskapen står inför är här tydligen några stackars invandrare i Husby och ett gäng genusvetare beväpnade med postkoloniala teorier – möjligen är det också en gammal rakhyvelsreklam som tar ställning mot toxisk maskulinitet.

Mot dessa förtappade vill Jan Emanuel ställa en bärsärksallians av rättrogna konservativa väljare från V, S, KD, M och SD som ”erkänner gemenskapers nödvändighet” – samt samhällskategorin ”skötsamma invandrare”.

Författarna sökte ett fungerande Vi. Vad de hittade var en Knutbysekt.