Femtio procent av alla äktenskap i Sverige slutar i skilsmässa. Det är en vacker siffra och det säger jag inte för att provocera. Jag säger det för att det är ett tecken på att vi (än så länge) lever i ett hyfsat anständigt land. 

”Folk ger upp för lätt” säger man, men jag vill hävda motsatsen. Folk stannar för länge. Ett råd ska jag ge er och det är följande: livet är för kort för dåliga relationer.

Det sägs att man kan mäta hur civiliserat ett samhälle är utifrån hur det tar hand om sina svaga. Jag skulle också vilja lägga till hur ett samhälle betraktar skilsmässor. 

Ett samhälle där man kan, vågar, och har råd att separera är ett civiliserat samhälle. 

Jag tänker på det framför denna säsong av ”Gift vid första ögonkastet”. Där ser vi två kvinnor, Linnea och Anastasia som säger: här går min gräns.

Linnea som säger till Jim ”jag vill inte känna mig trängd eller att någon tar på mig när jag inte vill”.

Anastasia som säger till Torsten, som ägnat natten åt att förklara varför han inte finner henne attraktiv, ”jag vill inte vara med en person som pratar så till mig”.

Mycket i världen går åt helvete men dessa två unga kvinnor ger mig ändå hopp.

GVFÖ lär oss hur kärlek inte ska kännas 

Ironiskt nog lär GVFÖ oss mer om hur kärlek inte ska kännas, än hur det känns.  ”I don’t know what love is, but I know what it isn’t” för att låna Jens Lekmans ord.

Det är inte svart eller vitt. Det handlar inte om vem som är god och vem som är ond. Man gör och säger dumma saker, man är inte mer än människa. Det bästa med relationer är ju att man kan säga förlåt och att man kan göra slut om man inte längre mår bra av varandra. 

Jag tror inte vare sig Jim eller Torsten – eller de som i tidigare säsonger gjort dumma saker – är dåliga människor. De är människor, med sina fel och brister och de lider nog rätt rejält när de ser sig själva på TV.

Och jag tänker inte falla in i analysen att män är svin och kvinnor är änglar, för den är helt enkelt inte sann. Människan är mer komplex än så. 

Vi har ju ett flertal exempel från tidigare säsonger. Vi har Eva som inte kunde dölja sitt klasshat till den grad att Per fick sova i gästrummet med kattlådan. Vi har Märtha som inte kunde göra annat än att klanka ner på Axels utseende och personlighet. 

Vissa säsonger är det kvinnorna som står för svineriet, andra är det männen.

Kanske är det programmet det är fel på? 

Hur långt får man gå för bra TV?

Visst, det har vaskats fram en del relationer som faktiskt håller och det är ju fint. Men frågan är ju: hur långt får man gå för att göra bra TV?

I den här säsongen är det uppenbart att det havererar snabbt mellan Jim och Linnea. På bästa sändningstid ser man hur en destruktiv relation utspelar sig.

Linnea sa rakt ut att Jim inte respekterade hennes gränser och så höll det på, avsnitt efter avsnitt, tills situationen blev ohållbar.  Och det enda vi vet är att Jim har passerat Linneas gränser, att hon är obekväm i hans sällskap, men att ingen polisanmälan har upprättats.

Varför agerade inte produktionen i tid? Hur kunde man klippa ihop den här säsongen utan att förutspå utvecklingen i kommentarsfält och runt köksbord?  Eller förutsåg man den men sket i det? Jag vet faktiskt inte vad som är värst.

För ja, jag har landat i att man inte skulle ha sänt denna säsong. Eller för all del, klippt bort Linnea och Jim.  Vi har större samhällsproblem än en inställd eller dåligt klippt säsong av Gift vid första ögonkastet.

Nu spekuleras det i stället hejvilt om exakt vad som har hänt mellan dessa två personer och det är obehagligt att se. 

Jag är en av alla dessa kvinnor vars gränser överskridits av män som inte lyssnat och jag kan inte tänka mig något mer förnedrande än att få läsa om detta i diverse kommentarsfält. Det är ett djupt rotat kvinnohat som får frodas fritt.

Fy fan vad vidrigt för Linnea att behöva utstå detta – ursäkta mitt språk men det är så jag känner. 

Tycker synd om Jim också

Men jag tycker också synd om Jim. Han har gjort fel, det är helt uppenbart. Men nu står han inför folkdomstolen där människors spekulationer om ens personlighet och tillkortakommande får härja fritt. 

Där finns inget utrymme för komplexitet, för förlåtelse eller försoning.  Där är människor änglar eller demoner och det är skoningslöst eftersom ingen av oss hör hemma i någon av kategorierna. 

Och allt detta är SVT:s fel, för de skulle ha skyddat dem båda från detta. Nu lägger SVT i stället locket på. Hur kan de ta så lite ansvar för två så unga, utsatta personer?  

De säger att Jim och Linnea inte önskat att säsongen ställts in. Men det är faktiskt inte deras ansvar. Det är SVT:s och man tar det inte.

Ansvariga för produktionen förblir tysta eller hänvisar till paret. De behöver motivera och förklara hur man har tänkt och anstränga sig för att ta död på såväl kvinnohat som ryktesspridning. Istället förblir man tyst och hänvisar till paret. 

Men allt är inte åt helvete, detta nådens år 2024. Jag ser ändå något hoppfullt spelas upp framför mina ögon. Är det en my mansroll jag skådar, månne?

Feminismen kämpar med att frigöra kvinnor från en skev kvinnoroll. Men lika mycket behöver män få frigöras från en mansroll som verkar vara rätt odräglig. 

Christoffer och Mattias visar ny manlighet

Jag tror att Jim och Torsten tänkte att det var de som skulle visa vägen för den nya manligheten, men att det egentligen blev Christoffer och Mattias som gjorde det. 

Jag tror inte att det är en slump att de två snubbarna som i början deklarerade hur snälla de är, sen var de som faktiskt behandlade sina fruar rätt uselt.

Men att de män som vågade säga: här är jag med min PTSD (Christoffer) eller här är jag med min psykiska ohälsa (Mattias) är de män som hittills lyckats bäst. 

De vågar helt enkelt visa sig mänskliga, med fel och brister, de gör inte anspråk på att vara genomsnälla. Och vilken viktig insats de gör för alla killar där ute att prata om saker som smärtar. 

Inte kärlek om du kallar din partner oattraktiv

Denna säsong lär oss alltså detta: det räcker inte med att tjata om hur snäll du är (Jim) eller att du är en Golden Retriever (Torsten) och sen bete dig som motsatsen.  

En Golden Retriever skulle aldrig kalla sin partner för oattraktiv, det vet alla. 

Eftersom jag är en självutnämnd relationsexpert, till min mans stora förvåning ska tilläggas, vill jag säga avsluta med detta: jag hoppas att vackra Anastasia gör sällskap med Linnea i skilsmässostatistiken.

För kallar din partner dig för oattraktiv eller har åsikter om dina naglar, då är det inte kärlek.