– Now that I’m older I’m shrinking säger den nu 63 år gamla och nästan två meter långa queera multikonstnären Vaginal Davis i en inläsning av hennes pågående självbiografi med titeln ”Mary Magdalene.”

Jag introducerades för Vaginal Davis på klassiskt baby queer-sätt – hennes namn skreks ut bland andra queerfeminist-ikoner som Gertrude Stein, James Baldwin och Justin Bond i Le Tigres låt ”Hot Topic” från 1999. 

Vem var denna vaginalt nämnda person som ropades ut? Det hade jag absolut ingen aning om men jag älskade namnet som etsade sig fast i referensbanken.

1999 var jag 16 år gammal och hade just kommit ut som bög och sökte en queer tillhörighet som var nåt annat än den i bög-boken du jour det året, ”Bög – så funkar det!” av Calle Norlén.

Boken skrämde skiten ur mig i sin syn på bögen som någon som mest av allt verkade existera som ett muskulöst bijouteri till en heterosexuell människas liv.

Sprungen ur Los Angeles punk och homocore

Ms Davis är sprungen ur Los Angeles punk och homocore-scen från sent 70-tal och framåt där hon var motsatsen till ett dött hängande kuttersmycke. 

Klubbkvällar, performance och fanzine-stämplande där hon skapar och återskapar sig själv med det som finns tillhanda. Där namedropping betyder ett uppskattande av sagda namn och inte bara ett tröttsamt referensbingo. 

Där kopiatorn, kroppen och klubben värderas lika högt som konstinstitutionens emellanåt väldigt fyrkantiga rum. 

Magnificent Product heter den stora separatutställningen och retrospektiv över Vaginal Davis mångfacetterade produktion som just öppnat sitt pulserande hjärta på Moderna Museet i Stockholm.

Men dess utställningskropp också spritt ut sig till bland annat samarbeten med Galleri Index, Nationalmuseum och Accelerator. 

Någonting med hela den här utställningens anspråk känns så otidsenligt överdådigt i sitt egentligen otroligt nischade tilltal. 

Lyser som en homosexuell sol

När Vaginal Davis under sin introduktion till utställningen nämner den amerikanska performanceartisten Kembra Pfahler som en viktig inspiration och vän lyser jag upp som en homosexuell sol i auditoriet på Moderna.

Jag känner mig som en duktig queer elev som plockar referensen, och slänger en sur blick på de blonda Timotej-kvinnorna framför mig som jag noterar skrattar mer åt än med Ms Davis historier.

De magnifika produkterna gör mig nostalgisk efter vad som känns som en på ett sätt svunnen queer tid. Den var inte vacker och inställsam utan kladdig, rätt ful och hade – kanske viktigast av allt – noll tanke på att en straight publik skulle tänkas förstå.

Den påminner mig om tiden som var sent 90-tal/tidigt 00-tal när internet ringdes upp via modem och det queera mellanrum som var att både hitta sin persona via communitys på www och i de fysiska rummen som var gatan, busken och klubben.

Fanzinen, kåtheten och nyfikenheten började bokmärkas i min stationära dator.

Men jag var likt väl beroende av de fysiska kropparna som trycktes mot mig på dansgolvet och budskapen som screentrycktes på t-shirtsen kropparna bar.

Ständigt råmaterial

En flyer kom att bli lika viktig som målad canvas och däri ligger lite de här utställningars kärna. I rummen på både Moderna och Index har den sparade klubbflyern tilldelats lika stor vikt som de små porträtten målade i smink, nagellack och tempera. 

Livet som pågår är det ständiga råmaterialet och Vaginal har en phd i livserfarenhet som hon än gång uttryckt det i en intervju.

Vid auditoriet på Moderna säger Ms Davis att det i åttiotalets Los Angeles brukade vara en stor skillnad mellan att vara gay och queer. Brukade? tänker jag direkt. 

De här bijouteri-bögarna är ju större än nånsin nu. Två helger i rad har rosa pengarna-gaysen flockats till både Malmö och vår huvudstad. 

Till ett Eurovision friterat i folkmord och till den straightaste popstjärnan vi har, Taylor Swift, som just spelat i Stockholm tre dagar i rad nästan parallellt med att Ms Davis tagit över konstinstitutionerna.

Under min stora Vaginal-dag då jag kollektivtrafikerar mig runt bland konsthallarna i stan så loggar jag in på Grindr där en skäggig dragqueen frågar vad jag gör. 

”Jag har en Vaginal Davis-dag” svarar jag och drugan med skägget frågar vad det innebär. 

Suger på sin fot

Eftersom jag just då befinner mig på Galleri Index där Ms Davis mer textuellt lagda arbeten ställs ut skickar jag en bild på en sida från hennes fanzine Fertile La Toyah Jackson Magazine.

På bilden är det ett foto av henne själv sugandes på en fot och orden ”Sexy retarded whore Vaginal Davis shrimps the robust feet of famous film star” under. 

”The R-word, not sure how I feel about that” svarar drugan och hen menar inte ordet robust.

Nä det är klart, att beskriva sig själv som en utvecklingsstörd hora är raka motsatsen till politiskt korrekt. 

Men det är idiotiskt skitkul och känns nästintill radikalt i en tid omgärdad av böghöger som förespråkar villa, Volvo och vaginalt i form av surrogatmödraskap. 

I Svenska Dagbladet skriver Henrik Torehammar att lyssna på Taylor Swift är som att leka med Barbie. Och jo det är det säkert för barnen där Barbies primära funktion var att bli vid sin läst i outfiten hon kom färdigpaketerad i. 

En rak motsats till ett queert kladdande.

Barbievärlden i en köttkvarn

Barbievärlden känns mer subversivt använd när man kör den genom en liten köttkvarn som i en av salarna i utställningen på Moderna.

Den som badar i ett mjukt rosaskimrande ljus för att ackompanjera Vaginal Davis imaginära bibliotek med 500 påhittade titlar målade i rosa med titlar som ”An Admirable Endowment”, ”The Fiscal Clit” och ”Chimmichurri”.

Man lärs upp i ett språk skapat av andra och så spenderar man resten av sitt liv med att bryta det sönder och samman, vordvomit som den optimala målbilden. 

Det finns också ett flickrum med en stor kuk i en snurrande viktoriansk barnsäng och idolbilder på t.ex Greta Garbo och Christiane F hängande från tvättlinor om man inte orkar läsa ens imaginära boktitlar.

I en annan sal får vi i filmen ”The Last Club Sucker” se Vaginal Davis bokstavligen dra ner brallorna på en muskelpugga på ett fullpackat dansgolv.

Vaginal slickar hans pung lite snabbt och är en babblande ciceron samtidigt.

Men så är också ”Magnificent Product” en utställning för queers som är fula i käften och vägrar hålla samma käft – även när…de tar den i käften. 

För dom där fittan är både ett adjektiv och ett substantiv.

Vaginal Davis må ha krympt med åren men hon är lika imposant, idiotisk och inspirerande fittig som hon alltid varit.