Med tanke på hur snabbt det gått från valberedningsförslag till kongressval ska man väl inte dra för stora växlar på att Johan Lindholm, tills i dag ordförande för Byggnadsarbetareförbundet, tar över som LO-bas.

Men ändå. Hittills i år har sju byggbolag gått omkull per dag. Det är väldigt många bostäder som inte kommer att byggas under de kommande åren. Stockholms Handelskammare talar om 1 000 miljarder kronor i så kallat produktionsbortfall.

Det är inga små saker för landets byggnadsarbetare. Det är inga små saker för svensk ekonomi och därmed för hela löntagarkollektivet.

Så vad betyder egentligen valet av Johan Lindholm?

Höjer rösten mot politikerna

Först och främst ska det nog ses som ett utslag av nödvändighet snarare än någon strategi. Valberedningen – och kongressombuden – har gjort avkall på att LO-ledningen ska ha en företrädare från servicebranschen. Man har gjort avkall på att ordföranden ska kunna sitta en lång tid.

Valberedningen har haft rekordkort tid på sig att hitta någon som kan ersätta Pim van Dorpel, som ju i torsdags drog sig ur. Och skillnaden mot van Dorpel är ju folk att faktiskt vet vem Lindholm är.

Valberedningen har enligt utsago sökt en ordförande som tar plats, som står när det blåser och som ”klarar kommunikationen”. 

Och följer man svensk samhällsdebatt är Lindholm svår att komma förbi. Han har inte minst kommit att bli en tydlig aktör i kampen mot arbetslivskriminaliteten och den stora förslumningen av arbetsmarknaden.

Kongressen har valt en ordförande vars styrkor, åtminstone på pappret, är att han förmår öka pressen på politikerna och ta strid mot arbetsgivarsidan. Att ena och samla LO kanske blir sekundärt.

Nyss politisk omöjlig

Samtidigt är det så att Lindholm är en ordförande som tills alldeles nyss betraktats som politisk omöjlig, inte minst för vad hans förbund anser om huvudavtalet, lönenormeringen och finanspolitiken.

En radikal kallas Lindholm i debatten, men vilken skala använder man då? Hur kom vi överens om att det är en mindre radikal position att acceptera låga löneökningar, att acceptera att politiken inte satsar och investerar tillräckligt i infrastruktur, bostäder och välfärd? Hur blev det radikalt att hävda att det är rationellt att spendera pengar för att sänka arbetslösheten?

De där frågorna får LO under Lindholm brottas med under tiden som kommer. Och när kongressen är slut på måndag väntar vardagen.

En vardag där den fackliga organiseringen fortsätter neråt. Nu är bara 59 procent av arbetarna med i ett LO-förbund.

Där väntar en Tesla-strejk där krafter som totalt vill krossa resultatet av det arbete som gjorts sedan LO bildades för över hundra år sedan.

Där väntar en öppet arbetarfientlig högerregering som underminerar föreningsfriheten och vill hindra fackföreningar från att stödja politiska partier.

Där väntar ett socialdemokratiskt parti som LO-förbundens medlemmar förväntar sig mycket av. Hur blir det med karensavdragen? De sociala försäkringarna? Tandvården? Arbetstidsfrågan?

Nu börjar allvaret.