Att växa upp i Stockholms lillasyster Lund gav oss anledning att idealisera storstadslivet, humorn och reglerna i kafeterian. Jag hatar att säga det – men Stockholm har av förklarliga anledningar ”it”, inte vi.

Även om Stockholm inte bör jämföras med New York fick jag en gång höra att Hornstull är ”lilla Brooklyn”. Jag spydde i min mun. 

Likt infödingar i New York som slänger käft på tjockt, italiensk-amerikanskt vis (Fuhgeddaboudit!) kan man nästan höra någon bli nermejad av en Voi på Ringvägen och skrika: Äru skön, eller!? 

Det är lite som att föra ett snäckskal mot örat och höra havsvågorna skvalpa.

När jag bodde i Stockholm som 19-åring tyckte jag att humorn höll ovanligt hög nivå. Jag kreverade varannan minut för att folk var så roliga! 

Jag var ju trots allt en dum halvdansk som såklart hade hört talats om sarkasm och ironi en eller två gånger, men ännu inte utövat det. 

Skönare liv i Danmark

Nu bor jag i Malmö och tycker att livet är skönare i Danmark. Men trots att storstadslivet inte var något för mig så saknar jag humorn. 

En kompis pekade 2019 på en tunika i en butik på Götgatan i Stockholm och trevade med frågan ”känns inte den lite… skild mamma 2013?”. Jag har fortfarande inte hämtat mig. 

Skribenten Dante Löfmarck frågar i Göteborgs Posten – med utgångspunkt i Sven Holmbergs text i ETC – om det är så viktigt att vara med i SVT:s ”Cyklopernas land”. Tja, viktigt vet jag inte – men roligt är det! 

Båda skribenterna beklagar sig över att humornivån är låg och att det, som alltid, blir så Stockholmscentrerat.

Holmberg påstår till och med att de medverkande i programmet inte bara kommer från humorstaden Stockholm utan också gått på gymnasiet Södra Latin. 

Här kommer mitt försvarstal.

Garplind gick på wakeboard-gymnasium

Jag vet inte vad Sven Holmberg, socialtjänsteman på halvtid, yrar om. Programledaren Christopher Garplind är från Linköping och gick så vitt jag vet på wakeboard-gymnasium i Fagersta. 

Den återkommande panellisten och Sveriges-roligaste-kvinna Tone Schunnesson är från Malmö och Emil Perssons dialekt är från Smålands djupa skogar. 

Samtliga har vare sig gått på ovannämnda gymnasium eller är ifrån Stockholm. Jag gick själv, för övrigt likt Dante, på Lunds brådmogna motsvarighet till Södra Latin – Spyken. 

Vad det finns att säga om den skoltiden? Att det var en olympisk gren att vara leninist medan man polerade släktsilvret. Mer säger vi inte om den saken.

Lärdomen i texterna är att ”Cyklopernas land” är ett dåligt program. Därför borde ni också tycka att det är dåligt – annars är ni fossiler som låtsas fatta mediafolkets humor! 

Är inte ”gammal-och-trött-på-ungdomar-nu-för-tiden” lite av en självuppfyllande profetia? Måste man vara motvalls för att ha en kvalificerad åsikt?

Olagligt att vara posör?

Även om jag nu jobbar övertid för att gulla upp coola bordet i ”Kaffis” på ett imaginärt Södra Latin tycker jag helt enkelt att det är ett roligt program. 

För visst, Garplind kommer för alltid vara den spydiga och elaka bögen i Caroline Ringskog Ferrada-Nólis Juicebaren med aura av svår-kille-på-Grindr-2016. Det är ju det som är roligt!

NÄR, jag menar NÄR blev det olagligt att vara en fucking posör? 

Låt en man/kvinna leva. Om Tone Schunnesson säger att hon hellre vill vara en cyborg än kvinna, likaledes som Cathrine Diez vill vara rockstjärna i Köpenhamn, är det hennes medborgerliga Alien-pick-me-girl-rättighet. 

Leave Cyklopernas land alone!

Likheter med New York

Trots att jag motsätter mig att Stockholm är New York kanske det finns likheter ändå.

Staden vi älskar att hata är trots allt vår huvudstad och Cyklopernas vårt enda tv-program. 

Vi måste ju enas om något och inget enar så mycket som hat.

Till er ovannämnda: är du en konstkritiker på vårsalongen 1920 som ser en abstrakt målning för första gången? Dessutom: Äru skön, eller?