KULTURDEBATT. Det känns inte som ett alldeles övermaga krav; skulle vi inte kunna sluta med organiserad korruption i Sverige?

Många har skrivit om det tidigare. Friskolorna, girigheten, och vad den egentligen har gjort med Sverige.

De sista åren är vi många som vant oss vid smärtor i den kroppsdel som kallats den svenska folksjälen. Så mycket som jag tänkt är mitt land, har visat sig inte vara det. Och så mycket som jag inte trodde hörde hit, har ändå visat sig ha förvånansvärt lätt att slå rot. 

Ändå är det som att tanken svindlar när man förstår riktigt hur djupt den här rötan går.

De flesta som alls orkar tänka på korruptionen tänker på något av följande lite för uppenbara förhållanden.

Begränsa möjlighet för friskoleägare

För det första: För tio år sedan röstade en majoritet av svenska folket på partier som lovat begränsa möjligheten för friskoleägare att tälja guld med smörkniv. 

Det var efter att JB-koncernen gått i konkurs och lämnat elever och lärare på bar backe, sedan ägarna först plockat ut en halv miljard till sig själva och VD:n firat med en flaska vin för 800 spänn och passande Facebook-caption: ”Because I’m worth it”. 

Finansminister Anders Borg dömde ut riskkapitalister helt som ägare till skolor, och … allt blev sig likt. 

I dag vet vi, alltså vet, att det som hände sedan är en sådan historia som vi brukar skaka på huvudet åt när de händer i andra länder. 

Två av dem som blivit allra rikast på friskolesystemet, ett par som betraktar Sverige från soliga Florida samtidigt som skattemiljonerna tickat in, mailade SD för att välta den nya regeringen. När det uppdagades var svaret tydligt: kontakterna togs i rollen som friskoleägare. 

När SD kom in i värmen

När väl SD kommit in i värmen kunde snart en annan friskolemiljardärs PR-byrå få partiet att göra rätt om i sakfrågan, och grunden var lagd både för dagens nyauktoritära höger och för en fortsatt stabil majoritet bakom att aldrig dra åt skattekranen.

Nu hör vi än en gång borgerliga politiker tala om naivitet och att något måste göras mot de vinstdrivna friskolorna, till och med skolministern själv, men i sak skjuter de alla regleringar som skulle kunna göra minsta skillnad på framtiden. 

Börskurserna tar glädjeskutt uppåt när skolministern kastar krav på att friskolor ska lyda under en offentlighetsprincip likt den som gäller för kommunala skolor, eller sluta överkompenseras för kostnader man faktiskt inte har, in i nya utredningar.

Politiskt drivande har tjänat pengar

För det andra: En påfallande hög andel av de som tjänat pengar, och i flera fall blivit ruskigt rika, på friskolesektorn har själv varit politiskt drivande bakom att få igenom de lagar som möjliggjort eller bibehållit vinsterna. 

Med Lotta Edholm (L) fick vi också den första skolministern som gått från politiskt uppdrag i ansvarig ställning, till en friskolekoncerns styrelse (dessutom en av de mer utskällda, berömd för att hålla nere på matportionerna för förskolebarn), och sedan tillbaka till en ännu mer ansvarig ställning i politiken.

Men inte ens detta räcker för att beskriva hur korrupt systemet är. För att förstå varför vi inte redan rått bot på det här, måste man också förstå hur vissa friskolekoncerner opererar.

När Skolkommissionen föreslog att alla huvudmän skulle få ett lagstadgat ansvar att motverka ojämlikhet vände sig friskolorna emot det. 

För några är segregationen själva försäljningsargumentet, de etablerar sig där de kan locka engagerade föräldrar, oroliga för att barn ska gå i skolor med för tuffa utmaningar, och skapar därigenom ett behov av att få leva kvar. 

Ojämlikheten i systemet, att barn sorteras utifrån föräldrarnas lönekuvert, blir därigenom både en konsekvens av friskolorna, och en faktor som upprätthåller systemet som sådant. 

Ingen rör skolval

Ingen tycks på allvar våga röra ett skolval som är uppenbart riggat för de som bor på rätt (dyrast) adress eller har möjligheten att sätta sitt barn i kö redan från BB. Fråga gärna hur oroligt det blev bland regeringens opinionsnissar när Skolkommissionen vågade andas om att friskolorna skulle behöva göra intag på mer objektiva och rättvisa grunder.

Än tydligare blir det om man studerar betygssättningen. Återkommande analyser visar samma samband: hur man än rensar för andra faktorer ger vinstdrivande friskolor högre betyg än andra skolor. 

Nationalekonomen Jonas Vlachos beräknar det till i snitt 1,1 betygspoäng på den 20-gradiga skala som bokstavsbetygen översätts till. I en ny rapport konstaterar Skolverket och Universitetskanslerämbetet att eleverna från dessa friskolor sedan klarar högskola eller universitet sämre. 

Men det spelar mindre roll. Eftersom man beretts utrymme på ”bättre” utbildningar än de man i ett meritokratiskt system förtjänar, får man i genomsnitt en högre livsinkomst än de som gått på andra skolor. 

Så fungerar det. Och friskolekoncernerna kan i sina prospekt inför utländska investerare förklara att desto djupare penetrationen av skolsystemet blir, desto säkrare står investeringen mot politisk vilja att faktiskt ha ett rimligare system.

Måste få med oss människor

Vi som fortfarande tror att demokrati är ett bättre system än kleptokrati och att ett demokratiskt skolsystem med rättvisa livschanser är ganska, jädra viktigt för ett samhälle behöver inse att det inte bara är de två första förhållandena som behöver bekämpas, utan något djupare mellanmänskligt som måste återfinnas. 

Ska vi lyckas har vi den svåra vägen framför oss. Vi måste få med oss människor på att det är bättre att bygga ett samhälle tillsammans, än att var och en försöker roffa åt sig det bästa för sig själv. 

Vi måste återvinna tron på gemensamma lösningar, framför individuella val. Vi måste värdesätta talang före pluring.

Det borde hålla varje rödgrön strateg i färd med att fundera ut 2026 års valbudskap vaken om nätterna.