KULTURDEBATT. Den tredje mars publicerade Dante Löfmarck texten ”Hur mycket ironisk poesi tål Sverige?” i Göteborgsposten. Där gnällde han fram en anklagelse mot bland annat poeterna Elis Monteverde Burrau och Ali Alonzo för ett tomt poserande och ironisk ton i deras litteratur. 

Jag orkar inte gå ner i ironiträsket, det är en mörk och svår plats. Jag kan bara säga att Lundagårdestetiken i sin tur var tydlig hos Dante. Alltså han är sjukt pretentiös. 

Dessutom har Löfmarck fått svar på tal, alla blev skitarga. Ingen har dock hittills höjt på ett ögonbryn åt Löfmarcks märkligaste åsikt: att härmandet skulle vara fel.

Utan integritet, rakt av. Och att den svenska samtidspoesin på grund av härmandet har stagnerat.

För mig är det tydligt vad som har skett här: Dante har blivit besatt av Elis Monteverde Burrau och ser inte skogen för alla träd. Classic. Många ska falla i den fällan. 

Elev på Skurups folkhögskola

Jag är skrivarskolelev på Skurups folkhögskola. Flera där debuterar senare, unga poeter som tillhör den svenska samtidspoesin.

Och absolut, det finns många i min klass som älskar Monteverde Burrau, men de flesta dyrkar mest Tranströmer. På det sätt som Löfmarck beskriver som ”att utan egna ideal skamlöst söka sina äldres bekräftelse”. 

Alltså, de härmar honom. På precis samma sätt som unga poeter gjorde för tio år sedan. Även på Stockholms unga litteraturscen råder samma klimat men med annan frontfigur.

Delvis Elis, absolut, men också Kristina Lugn. Ann Jäderlund. Aase Berg.

Allting är stagnerat om man resonerar som Dante, det är bara att han pekar frenetiskt åt Alonzos håll och blundar för de som står bredvid. 

Att härma är bara att utforma sin egen stil, när tillräckligt många skriver på samma sätt och har gjort det ett tag blir det ett nytt uttryck. Det Löfmarck kallar för ett avstannat poesilandskap är egentligen bara en form som fått fäste. 

Ny form får mycket utrymme

Och såklart – denna nya form har fått väldigt mycket utrymme i Sverige de senaste åren.

Precis som Ludvig Köhler skriver i Dagens Nyheter är ironin är på många sätt härskande i dag, inte hos en särskild författare utan snarare i fråga om ett helt litteraturklimat.

Men man kan fan inte dra ur sig raden ”det är patetiskt att bevittna unga utan egen vision imitera sina föregångare.  Att utan egna ideal skamlöst söka sina äldres bekräftelse tyder på en brist på integritet” bara för det.

Jag har sällan läst någon som inte har härmat. Mycket, ibland så mycket att det är just skamlöst. När jag skriver läser jag min favoritförfattare precis innan för att språket ska följa med in i min egen produktion.

Skamlöst, men det funkar. Skamlöst men inte icke-okej, egentligen är härmandet det enda jag uppfattat som konsensus inom litteraturbranschen.

Att det är okej och att det måste få finnas. Läsandet förutsätter skrivandet och att härma är att hitta sin egen röst. 

Jag låter som en pedagog av något slag när jag resonerar så här, men uppenbarligen behöver det sägas. 

Debut som tjugoåring

Att Alonzo möjligtvis tog efter Burrau har nu resulterat i en debut som tjugoåring.

Att Burrau tog efter Sapfo fick ungefär samma utfall. Alla härmar och det är skamligt men det är inget brott. 

Det är inte heller patetiskt, kanske bara lite pinsamt för författaren själv.

Men man gör det ändå, inte för att tillfredsställa sina föregångare (det är mest pinsamt att erkänna för dem) utan för att det är det enda man vet. Alltså det är det enda sättet att hitta fram till sig själv. 

Tyvärr går det inte att säga på annat vis, men jag antar att vissa måste få saker förklarade för sig på dagissättet.

  • Lykke Eder-Ekman