RECENSION. När de första sekunderna av den nya ”Dune”-filmen drar igång på bioduken fruktar jag för mitt förstånd.

Jag har hört att den lever upp till förväntningarna, men man kan inte veta säkert, och de senaste månaderna har jag lagt alla mina mentala ägg i denna science fiction-korg. 

Verkligheten har känts för politiskt hopplös. Jag vill se att motstånd fortfarande kan finnas, och att det kan omges av världens vackraste estetik. Jag har behövt söka mig till andra universum. 

Jag inser mycket väl att sådana förväntningar kanske inte ska läggas på Timotee Charmalets späda axlar, men nu blev det så.

Science fiction var länge en obegriplig genre för mig. Eller inte obegriplig, det var något min storebror såg på med sina vänner, och om man var rimlig undveks detta sammanhang. 

Min övertygelse var enkel och orubblig. Tjejer som älskade ”Star Wars” älskade inte ”Star Wars”, de älskade att smöra för töntiga killar.

Sci-fi synonymt med trottar

När jag blev politiskt intresserad var sci-fi synonymt med trottar och andra big brains. Jag blev inte övertygad. Långt ifrån diskbänksrealismens odiskutabla politiska potential, var sci-fi distraktion, en småborgerlig verklighetsflykt. 

Varken Ursula K. Le Guins queera sci-fi eller att Afrofuturism trendade av bara satan kunde rubba mig. Det var liksom fortfarande, astronauter? Science fictrion med dess barnsliga uppdelningar mellan onda och goda, sin teknik-vurm och med handling styrd av konstiga ”krafter”, var inget för mig.

Sen såg jag ”Dune”. Och ”Dune” var så snygg. 

Vad sägs om att vila ögonen på en mild ökenbris eller ett felfritt inrett tempel? Eller Javier Bardem? Perfekt kostym, perfekt scenografi, perfekt skådespeleri. Och en konflikt som bygger på resursutvinning och motståndet mot stölden av resurserna. 

Tekniken kan vara ond, men den kan också var god och nödvändig för att överleva i obeboeliga landskap. 

Kärlekshistorien var som en woke version av Pocahontas, vad mer kan man begära? Och dessutom var jag trött på verkligheten, där fanns ingen lösning där.

”Dune” har behållit kvalitén

Den andra delen av ”Dune” har behållit den första delens kvalitéer, trots att triologins handling verkligen kommit igång. Det var modigt att våga göra en långsam prolog och imponerande att man lyckats behålla detaljomsorgen och komplexiteten när alltmer tid måste läggas på feta krigsscener. 

Andra delen är nästan tre timmar lång, och tät som om det var tre filmer i en, men man vill bara ha mer. 

Alla de snyggaste människorna som inte var med i första filmen har kallats in. Scenografin är fortfarande en jävla tia. Helt plötsligt blir duken svartvitt och det funkar.

Karaktärernas är däremot gråskaliga. Lider ”Dune” av fantasy-förbannelsen att alla som inte är helt genomgoda måste vara fula och äckliga? 

Kanske lite. Stellan Skarsgård rockar en gamnacke av Guds nåde, men samtidigt är inte ondskan ologisk. Ja, de onda skriker att ursprungsbefolkningen är råttor som måste dö, men det är ju för att de behöver landet, hela planets rikedomar. 

De är bara sugna på att unna sig, och vem är inte det? I stället för att förstå ondska och rasism som en liberal förstår det, det vill säga som något oartigt eller en märklig, mänsklig svaghet, är ondska en funktion i ”Dune”. Den är ett sätt att få cash och makt och finns hos hjältarna också. 

Den växer när de ger sig in i det politiska spel som driver handlingen.

Klassiska motiv i ”Dune”

Motiven i ”Dune” är klassiska. En rik pojke ska leva upp till sitt namn och sin far och bli man, en Messias ska återuppstå från de döda och leda det förtryckta folket mot paradiset. 

Häxorna smider hemliga planer, vare sig de är mödrar eller sexuella lockbeten viskar de i hjältarnas öron. 

Men Chani, som spelas av Zendaya, och tidigare i den här texten tyvärr beskrevs som en woke- Pocahontas, är lätt del tvås mest intressanta karaktär. 

Hon förpassas inte till en kvinnovärld av speciell magisk kvinnomakt. Hennes kärlekshandling är att vägra buga för sin nya kille. Att tro att han är utvald på grund av sitt blod, eller att en Messias ska rädda världen ser hon som en sorglig fundamentalistisk avart i en annars vacker frihetsrörelse byggd på jämlikhet. 

Allt detta gör att jag vill skrika ’Queen’ i biosalongen, men något säger mig att hon inte älskar monarker.

Att en utvald vit man ska rädda världen har varit ett av science fiction- och fantasygenrernas problem. 

Att hoppas på en Messias är också mitt problem på sistone. Inte så att jag blivit kultursideskatolik, utan att jag varvar nyheter om folkmord och katastrof med Dunes underbara soundtrack för att hitta hopp om det snygga motståndet. 

Besatt att hitta en lösning

Besattheten handlar om att vänta på den stora lösningen.

Jag är inte den enda. Göran Therborn skrev en artikel i Aftonblandet häromdagen. Den hette ”Vi väntar fortfarande på klimatkrisens Marx”. 

Han menade att ”Ekologisk trygghet och global jämlikhet med mänsklighetens livsmöjligheter tillgängliga för alla, har ännu inte blivit klart synlig.” Att klimatrörelsen söker sin form.

Det är sant.  

Therborn undrade, kanske hoppades, på att vår tid är vargtimmen före gryningen.

Jag hoppas också det. Men att vänta på en ny Marx är att vänta på en Messias. 

”Dune” har påmint mig om begränsningarna i det. Vi behöver egentligen bara det vi redan har: varandra, och jämlikheten, och snygga, smarta filmer.