Svårt att ha en åsikt om Marianne Lindberg De Geers dagbok

RECENSION. Jag brukar kunna ha starka åsikter om det mesta, en dålig vana som inte blivit bättre av min arbetsskada som frilansskribent. 

Trots det vet jag fortfarande inte, efter att ha ägnat en hel helg åt Marianne Lindberg De Geers senaste dagboksalster ”På riktigt”, vad jag ska skriva om den. 

Att recensera någons dagbok är svårt, och det blir inte lättare när den till stora delar tycks vara en recension av oss kulturskribenter.

För mest av allt är boken en utdragen kritisk kommentar. Marianne sågar regeringen och Nato-processen, landets kultursidor (inklusive recensioner av sina egna verk), den feministiska debatten, Linda Skugges träningsvanor och Handelsbankens nya kontorslokaler. 

Hon namedroppar och har åsikter om stora delar av landets kultur- och medieutövare, liksom i förbifarten. Alla som tar en fika, jobbar med henne eller skriver något dumt får ett tydligt omnämnande. 

Lindberg De Geer har svårt för vissa

I rättvisans namn är en del av det beröm, men det som fastnar är saker som att Lindberg De Geer har  ”svårt för när Stina W[ollter] ger övervikten ett gladlynt ansikte” eller frågar sig om Alex Schulman ”någonsin träffat en vanlig människa, mer än namnlöst tjänstefolk”.

Ofta blir det komiskt skvaller, som när hon stöter ihop med Ulf Lundell på Söder och han bara pekar på henne och säger ”Du ser ut som sista stadiet i syfilis” innan han går vidare. Det visar sig vara en reaktion på något hon skrivit om honom i en av sina böcker.

De bitarna är ju svåra att recensera utan att det blir en märklig metadebatt. Jag skulle kunna peka ut hennes dubbla måttstockar, särskilt när det gäller kritiken av andra kvinnor i samma bransch, men till vilken nytta? 

Dagboksformatet gör inte anspråk på något annat än att visa en osminkad bild av den motsägelsefulla och ofta felande människan, och det tror jag inte att Marianne gör heller – sin höga svansföring och det röda läppstiftet till trots.

Perspektivet känns oerhört fjärran

Även om jag geografiskt inte befinner mig så långt borta från paret De Geers finkulturella elfenbenstorn på Södermalmstorg, känns perspektivet dessutom så oerhört fjärran. 

Hur många gånger Marianne än påminner om att hon varit ensamstående mamma och jobbat som mentalsköterska, är det svårt att bortse från att hon samtidigt rört sig bland och varit en del av landets kulturelit längre än jag varit vid liv.

Inte för att hon inte förtjänat det. Hon känns avundsvärt produktiv, även vid 77 års ålder, när hon rusar runt mellan boksläpp, teaterrepetitioner och familjesammankomster i ett idylliskt Visby. 

Jag försöker uppbåda någon sorts irritation över det. Det kanske finns en text i att påpeka hur provocerande det blir med någon som beklagar sig över den dåliga ekonomin, samtidigt som hon köper julklappar för 20 000 kronor, eller ett grafiskt blad från Bukowskis som kostar nästan lika mycket – att kanske göra konst av någon gång.

Problemet är väl att hon inte har fel. Och det finns något ännu mer provocerande i att inte ens gräddan av landets kulturelit får slippa oroa sig för hyreshöjningar i den långsamma dräneringen av konstens position. 

Lindberg De Geer recenserar förfallet

Det recenserar Marianne också. Tillsammans med resten av förfallet i det svenska samhället, regeringens lismande undfallenhet mot auktoritära krafter i form av Sverigedemokraterna och Turkiet, gängskjutningar och bristen på empati för alla som på olika sätt faller offer för destruktiva krafter i världen. 

Hon känner djup sorg över det, och den är smittsam. När hon ”längtar bakåt i tiden till det Sverige som gav framtidstro och strävan mot ett modernt, jämställt samhälle med plats för alla”, läser jag det jämsides med de löpande beskrivningarna av hur åldrandet får kroppen att svika henne, och kan inte låta bli att reflektera över likheterna.  

På riktigt är verkligen ingen deppig bok. De 400 sidorna är fyllda av fart, fläkt och rappa beskrivningar av ett kreativt liv. I flera av inläggen utbrister Marianne själv förvånat att hon har det fantastiskt bra i livet. 

Ändå fyller den mig med ett enormt, nästan apatiskt vemod.

Varför är egentligen inte så intressant, för den här texten handlar inte om mig. Kanske tar jag fasta på det mest uppmuntrande med hela historien och börjar skriva böcker om mig själv efter att jag fyllt 70. Tar mig friheten att hytta med käppen åt andras dumhet, samtidigt som jag blottar alla mina egna pinsamheter och trauman. 

Ni får läsa om det då.

Boken har många bottnar

Vad jag däremot tror att det säger om boken är att den har många bottnar. Lindberg De Geers självporträtt är förbannat, outhärdligt förnuftigt, insiktsfullt, självkritiskt, egocentriskt, glädjefyllt och ofta feministiskt mästrande. 

Det ägnar alldeles för mycket tid åt att traska upp och ned för Götgatan, och åt att returnera varor beställda från nätbutiker samtidigt som det beklagar sig över butiksdöden i Söderhallarna.

Ändå sträckläser jag den fram till ungefär 300 sidor in, där jag upplever att boken tappar lite av sitt momentum.

Det är, på det stora hela, inget dåligt betyg för en bok. Jag tycker om den. Jag vet bara inte om jag tycker någonting om den värt att skriva på en kultursida 2024. 

För en taggig intellektuell konstnärssjäl som Lindberg De Geer känns det ironiskt nog som en sågning i sig.