Städchefens ord till Mariia från Ukraina: ”I Sverige är du en slav”

På morgonen har hon skurit sig illa i handen, det ville inte sluta blöda. Men att stanna hemma var inte att tänka på, och nu är hon sen.

Mariia Batyn skyndar förbi lördagslediga stockholmare som äter brunch på Södermalms hippa kaféer. Går med spända steg över isiga trottoarer. Kommer fram till PR-firman där hon ska städa och letar fram nycklarna.

För att skydda den skadade handen trär hon en svart tyghandske ovanpå den plastiga städhandsken. Hon försvinner in på kontoret där reklam för ett känt svenskt varumärke tas fram. 

När Mariia Batyn bär ut soporna ett par timmar senare syns lättnaden i ansiktet. Hon har en halv ledig lördag framför sig, och en hel söndag.

En sådan lyx kunde hon inte drömma om när hon började städa i Stockholm det första krigsåret.

Provstädade utan lön

– Jag hittade jobb direkt. En städfirma annonserade i en Facebook-grupp för ukrainare i Sverige. Och jag behövde ju försörjning.

Mariia Batyn fick först provstäda utan lön. Hon hade tur: Redan efter en dag sa arbetsledaren att hon var godkänd.

Nu börjar en oavbruten kryssning mellan olika städuppdrag, från Upplands Bro i norr till Skärholmen i söder. Lönen är låg och de många timmarna på pendeltåg, tunnelbana och bussar får hon inte betalt för. Men det är inte Mariias största problem.

För att städa en villa eller en nergången lägenhet kan hon få fyra arbetstimmar när det egentligen krävs en hel dag.

Hon får hela tiden betalt för hemstädning, fast hon ofta gör en tung flyttstädning.

Arbetsledaren lägger ut städuppdragen utan minsta hänsyn till vilka adresser som ligger nära varandra.

– Jag var ständigt sen, ständigt jagad. Jag hann inte ta paus för att äta.

Kunderna tyckte om henne

De två första månaderna minns Mariia Batyn ändå som uthärdliga. Arbetsledaren var nöjd med henne. Hon städade noga, kunderna tyckte om henne och tecknade sig för mer städning.

Men villkoren skulle hårdna. Mariia Batyn och tre andra ukrainska kvinnor fick hela tiden ta den första städningen hos nya kunder där allt måste städas från grunden. Tvärt emot chefens löften fick de inte behålla kunden nästa gång, då städningen brukar gå lättare.

Så småningom förstod de att firman de städade för, Alberts Städ, hade kampanjpriser för att locka till sig nya kunder. När de gjort den första provstädningen då allt måste bli skinande rent tvingades Maria och hennes kollegor lämna över nycklarna till de nya ukrainska städerskor som firman rekryterade i rask takt.

– Jag slet för att dra kunder till firman, säger Mariia Batyn. Själv fick jag ingenting extra.

Kunderna kände sympati

Alberts Städ startade i Göteborg men växte snabbt i Stockholmsområdet. Enligt Mariia Batyn riktade firman konsekvent in sig på kvinnor som flytt från Ukraina, av två skäl.

Dels var de ukrainska kvinnorna ekonomiskt utsatta. De hade inte samma rätt till exempelvis barnbidrag, sjukvård och studier i svenska som andra nyanlända, och därför redo att ta jobb även på dåliga villkor.

Dels kände kunderna sympati för krigsflyktingarna från Ukraina.

– Många tyckte synd om oss, säger Mariia Batyn. Med ukrainska städerskor blev kunderna mer villiga att skriva kontrakt på städning.

Första tiden i Sverige delade Mariia Batyn och hennes son bostad med släktingar. När det blev ohållbart hittade hon ett annat boende.

– Hyran var 15 000 kronor i månaden och det berättade jag för chefen. Det var ett misstag.

När arbetsledaren visste att Mariia behövde pengar ökade hon pressen. Då Mariia försökte invända fick hon till svar: ”Du är slav, du är tjänarinna, du är ingenting i Sverige.”

Mariia Batyn gick upp klockan fem på morgonen för att hinna till jobbet, eller klockan fyra om hon skulle städa i Upplands Bro. Först fram emot midnatt var hon tillbaka i hemmet i Tullinge söder om Stockholm.

– Mellan klockan 20 och 22 städade jag ett gym. Det var svår att hinna, ägaren ville ha allt skinande rent.

Mariia Batyns son fick hjälpa till. Och ta med sig smörgåsar till gymmet. Mariia hade inte tid att äta under dagarna och inte ork att laga mat de få timmar hon var hemma.

När Mariia Batyn kom till Sverige vägde hon runt 69 kilo. Efter att ha städat sju dagar i veckan i fyra månader vägde hon 58. Rengöringsmedlen fick händerna att spricka och blöda.

”Ta en tablett och jobba”

Hos en familj i Ropsten städade Mariia Batyn fastän alla låg sjuka i covid.

– När jag själv fick covid sa arbetsledaren: ”Ta en tablett och jobba”.

Mariia Batyn ångrar att hon lydde. Hennes hjärta började krångla. På vårdcentralen konstaterade läkaren hjärtmuskelinflammation.

– Han sa att det berodde på att jag arbetade tungt när jag hade covid.

Mariia Batyn berättar sakligt och osentimentalt om allt hon gått igenom, men när hon minns hur arbetsledaren reagerade på hennes sjukdom vill rösten inte riktigt lyda.

I stället för medkänsla fick hon grova ord från sin arbetsledare. En annan chef på firman sa: ”Hästar som sprängt sig skjuter man”.

Städade som egenanställd

Lite av en slump såg Mariia Batyn en annons på ryska från fackföreningen SAC. Med fackets hjälp fick hon så småningom ut omkring 80 000 kronor i obetald lön, sjuklön och andra ersättningar. I samma veva fick hon sparken.

Det tog Mariia ett halvår att bli frisk. Hon började städa igen, men nu som egenanställd.

– En del gamla kunder ville inte ha någon annan städerska än mig. De tipsar i sin tur bekanta.

Mariia Batyn måste fortfarande resa hit och dit, men nu kan hon kan planera så att jobbet flyter bättre.

En annan skillnad är att hon får prata med kunderna. Hos firman var det förbjudet. Men Mariia Batyn får lita till en översättningsapp. Hon har inte haft tid att läsa svenska, att försörja sonen och sig själv tar all tid.

Mariia Batyn är tacksam över att ukrainare får stanna i Sverige. Att flyktingarna får låg ersättning har hon aldrig tänkt på.

– Ingen är skyldig oss något. Vi är vana att arbeta.

Men att bli utnyttjad svider.

– Hemma förnedrades vi av ryssarna, i Sverige stod andra människor redo att trycka ner oss, säger Mariia Batyn. 

Dagen före intervjun hörde hon hur två ukrainska byggjobbare i 20-årsåldern pratade bakom henne i bussen. Den ene sa att han var så trött att benen skakade, den andre hade kramp i magen av hunger.

– Det gjorde ont att höra dem prata. Och ont att se dem. De var så magra.