ESSÄ. Det går nog inte att förstå Teslas konflikt med IF Metall i Sverige utan att anlägga ett bredare kulturellt och historiskt perspektiv.

Företagets ägare, Elon Musk, uppvisar inga av de slipade egenskaper vi har blivit vana att se från höga chefer i näringslivet.

Han har har mycket mer gemensamt med förmögna rövarbaroner som Rockerfeller, Vanderbilt och JP Morgan. Alla från den epok Mark Twain gav namnet ”Gilded Age”, därför att den glittrade på ytan, men var genomkorrupt under.

Även i vår tid finns det glittrande skimret kvar. Gilded Age kopplas till fantastiska privata slott, lika magnifika som gigantiska yachter och extravagant lyxkonsumtion. Mindre fokus ges till den korrupta grund dessa enorma förmögenheter stod på.

Enligt den hädangångne historieprofessorn Hal Bridges lurades inte samtiden av den glittrande ytan. 

Bridges menar att dessa glittrande berömdheter sågs som ”giriga skurkar som vanemässigt lurade och rånade investerare och konsumenter, korrumperade regeringar och slogs hänsynslöst sinsemellan”. Därav epitetet rövarbaroner. 

Rockerfeller beskrevs exempelvis ofta som Amerikas mest hatade person. 

Nu talar vi i stället om toppen av Forbes miljadärslista, Jeff Bezos (Amazon), Sergey Brin och Larry Page (Google), Marc Zuckerberg (Facebook/Meta), familjen Walmart (detaljhandel) och Elon Musk (Tesla/SpaceX). 

Talar gärna om egna pretendenter

Här hemma talar vi gärna också om våra egna pretendenter, Daniel Ek (Spotify) och Sebastian Siemiatkowski (Klarna). En betydande skillnad finns dock, de gamla rövarbaronerna sågs alltså av sin samtid som giriga skurkar, medan dagens idealiseras som framgångsrika entreprenörer.

Mycket av glittret från Gilded Age känns också igen idag. Jeff Bezos nya yacht är exempelvis ett större fartyg, som dessutom behöver ett större fartyg som följebåt för att ta med sig vattenleksaker och helikoptrar. 

Miljardärernas privatjets och hus blir bara fler, större och lyxigare. Lyxkonsumtionen blir också allt mer iögonfallande, som en klocka från Richard Mille för cirka tjugo miljoner kronor.

Likheterna slutar dock inte där. Det är välkänt att de bråkar lika friskt med varandra och att de manipulerar marknader och politiker lika ohämmat. 

I det senare sticker familjen Koch ut. De ursprungliga rövarbaronerna var även de kända för sin mycket hänsynslösa kamp mot fackföreningar, ofta genom våld, köpt politiskt inflytande och genomdrivande av antifackliga lagar.

Benjamin Sachs, professor i arbetsrätt vid Harvard, konstaterar att de inte heller i detta avseende skiljer sig från sina föregångare. 

Hårdföra antifackliga metoder

Flera förment progressiva företag använder sig av gammeldags hårdföra antifackliga metoder från förra seklets början. ”Vad vi har är företag i den nya ekonomin som använder den gamla, antifackliga spelboken på nationell nivå”, säger Sachs.

Det handlar om att avskeda fackliga organisatörer, hota med att stänga ned verksamheter, inte förhandla, hålla tvingande antifackliga möten med anställda, sprida propaganda och att hota att dra in förmåner. 

Det handlar också om att använda sina politiska och juridiska muskler mot fackföreningarna. Sachs noterar också att det finns en dissonans mellan dessa varumärkens progressiva image och deras gammaldags fackföreningskrossande.

Den från vilda västern kända firman Pinkerton (numera svensktägt av Securitas) började under andra hälften av 1800-talet bedriva anti-fackliga kampanjer åt rövarbaronerna mot betalning. 

Det gällde tjänster som infiltrera fackföreningar, erbjuda ”säkerhetstjänster”, hålla strejkande och misstänkta fackföreningsmedlemmar borta från fabrikerna och rekrytera gäng för att ge fackföreningsmedlemmar stryk. Låt oss konstatera att historien även här återupprepar sig.

Knölpåkar ersatta med påtryckningsmetoder

Metoderna har dock förfinats. Pinkertons knölpåkar har ersatts med IRI Consultants mer förfinade men lika effektiva påtryckningsmetoder. Anti-fackliga kampanjer omsätter årligen över fyra miljarder kronor i USA och IRI är en av de största aktörerna.

När IRI hade ett uppdrag att stoppa bildandet av ett fack på två sjukhus upptäcktes det att de hade samlat omfattande personakter på 83 vanliga sjukhusanställda som bedömdes som risk. 

De kartlade personlighet, temperament, motivation, etnicitet, familjebakgrund, makars anställning, ekonomi, hälsofrågor, arbetsmoral, arbetsprestationer, disciplinära historia och engagemang inför ett fackligt val. 

Varje anställd fick sedan ett betyg för hur sannolikt det var att företaget trodde att den skulle rösta på facket. Utifrån dessa betyg kunde de sedan rikta ”övertalningskampanjer” mot enskilda.

Ytterst handlar det naturligtvis om att sparka dem som vill organisera de anställda på arbetsplatsen, precis som förr i tiden. Tesla fälldes exempelvis nyligen i domstol i USA för just det. 

Musk personligen fälldes samtidigt för en olaglig anti-facklig tweet, där han hotade att dra in personalens aktieoptioner om de organiserade sig.

På sin hemsida skryter IRI om hur de lyckades hindra ett mångårigt försök med att bilda ett fack på ett vårdföretag med 50.000 anställda. Metoderna var kartläggning av anställda och ”utbilda” personalen i ”värdet av en direkt relation med ledningen”, såsom att annars kommer arbetsplatsen att läggas ned, lönerna sänkas och förmåner försvinna.

Google också ett anti-fackligt företag

Google, känt för sitt motto Make no evil, är också ett anti-fackligt företag. De engagerade också IRI för att förhindra uppkomsten av ett fack. Det skapade reaktioner. Anställda på Google konstaterade att utåt säger sig ledningen värna människors privatliv, men kränker sina egna anställdas genom avancerad IRI-kartläggning av deras privatliv. 

Google har för övrigt tagit bort sitt ursprungliga motto, make no evil. Det tyder åtminstone på en viss självinsikt.

Marc Zuckerberg och hans Facebook brukar regelbundet hamna i olika skandaler rörande privat information. Det kanske mest uppmärksammade fallet är Cambridge Analytica skandalen. Massiva mängder privat information användes för att manipulerade väljarna att rösta på Trump i det amerikanska presidentvalet. 

För ett par år sedan uppmärksammades dock också en udda presentation av Facebooks arbetsplatsnätverk, Workplace. Det är ett verktyg som används för att anställda ska kunna kommunicera med varandra inom ett företag.  

Facebook hade lagt in en ny funktion som gjorde att man kunde utöva innehållskontroll av flödet mellan de anställda för att undvika mobbning på arbetsplatsen. Det låter ju inte helt orimligt.

Udda var dock vad som definierades som kränkande för de anställda och som kunde ”svartlistas”. Det var ord som var kopplade till att bilda fackförening.

Facebook fick backa

Med välkända anti-fackliga företag som kunder, Starbucks och Wal-Mart, är det säkert en efterfrågad funktion. Att erbjuda tjänsten att manipulera de anställdas kommunikation var dock att gå ett steg för långt. 

Facebook fick backa. De anställda undrade efter detta om den moraliska kompassen hos Zuckerberg gått sönder.

Facebook, Google och Apple är välkända anti-fackliga företag. Samtidigt kontrollerar de både vad vi ser i våra telefoner och datorer och sitter på enorma kunskapskällor om våra privatliv. Till det kan läggas att de moderna metoderna för att bekämpa facket bygger just på kartläggning av privatliv och riktade påverkanskampanjer.

Man behöver nog inte vara allt för konspiratoriskt lagd för att det ska kännas obekvämt. 

Vita huset gav nyligen ett tydligt svar på varför dagens, och dåtidens, rövarbaroner hatar fackföreningar. Man konstaterar att forskning visar att ”fackliga löneökningar och förmåner i första hand kommer på bekostnad av ägarnas vinster.”.

Kort sagt, högre löner och mindre övervinster.

De konstaterar också att med tiden har en hel bransch bildats som använder både lagliga och olagliga metoder för att avskräcka arbetare från att organisera sig fackligt. 

Inget nytt här heller. Olagliga metoder som att avskeda fackföreningsledare och trakasserier har anmälts i 40 procent i fallen där man försökt få till kollektivavtal.

Anledningen till de intensiva antifackliga kampanjerna är nog att allmänhetens stöd för fackföreningar är på rekordnivåer USA, nivåer som inte setts sedan 1960-talet. En majoritet av arbetstagarna uppger att de stödjer ökad facklig organisering i det egna företaget. 

Facklig organisationsgrad har stadigt sjunkit

Ändå har den fackliga organisationsgraden i den privata sektorn stadigt sjunkit i årtionden och ligger nu på 6 procent i USA.

De anti-fackliga kampanjerna från företagens sida har alltså varit mycket framgångsrik.

Hur är allt detta relevant för Sverige? Ser vi till de tre senaste konflikterna om kollektivavtal, Tesla, Spotify och Klarna, så följer de alla den hittills mycket framgångsrika amerikanska antifackliga skolboken. 

När facket vill förhandla obstruerar man så det blir omöjligt att nå resultat, man kartlägger personalen, man sprider flygblad om hur dåligt det blir med facket, man håller obligatoriska personalmöten med antifacklig propaganda och man hotar med att dra i förmåner samt ytterst att lägga ned verksamheten. 

I Teslas fall drar man sig inte ens för att köra en favorit i repris. De hotar nu att dra in aktieoptioner för de som går med i facket i deras svenska verksamhet, alltså det man redan blivit fälld för i domstol i USA.

Klarnas Siemiatkowski försöker vara skön

Klarnagrundaren Sebastian Siemiatkowski, själv i konflikt med sina anställda, försökte vara lite skön kille. Han menade att det skulle vara bra att det fanns utrymme för företag att inte teckna kollektivavtal “för att utforska nya samarbetsformer och skapa lite dynamik och spänstighet i debatten”.

Det han glömde att säga är att utan partsmodellen måste det finnas lagar som styr upp löner och arbetstagares rättigheter. Det måste också finnas avskräckande stora skadestånd för arbetsgivare som inte sköter sig. 

I USA betalade arbetsgivare ut över 5 miljarder kronor ut i skadestånd för enbart diskriminering, då oräknat advokatkostnader. Företagens totala advokatkostnader relaterat till anställda uppgick till cirka 8 miljarder.

Runt 5 procent av alla företag med över 100 anställda hade någon stämning emot sig rörande anställda. 

De enda som är riktigt nöjda med den modellen är nog advokaterna.

Att några storföretag skulle ställa sig utanför den svenska modellen, men också slippa den amerikanska skadeståndsmodellen är helt orealistiskt. 

Om några företag tillåts dumpa löner och villkor kommer inte andra företag att kunna konkurrera på samma villkor vilket skulle leda till att alla företag skulle lämna modellen. 

Modellen kan bytas ut

Stötande och oacceptabla beteenden skulle börja grassera på arbetsmarknaden, vilket i sin tur skulle leda till krav på politisk handling och nya lagar – och så byts modell.

Den kamp IF metall nu för mot Tesla är extremt principiellt viktig och motiverar alla de insatser som nu görs.

Elon Musk må se det som ”vansinne”, men det riktiga vansinnet är skillnaden i allmänhetens syn på dagens rövarbaroner kontra deras föregångare. 

I grunden är de samma skrot och korn. Det glittrar på ytan, men under frodas korruptionen. 

Vi lever alla i The second Gilded Age. Det är hög tid att vi statister uppdaterar vår världsbild av de glittrande huvudrollsinnehavarna.