Så blev Greta Thunberg ”tjej-Hitler”

KOMMENTAR. I helgen lyckades kolumnisten Susanna Popova kalla, bland annat, klimataktivisten Greta Thunberg för ”tjej-Hitler” på Svenska Dagbladets ledarsida. Det får sägas vara, även i rådande debattklimat, en hyfsat grov anklagelseakt.

Många har reagerat starkt på krönikan som man anser gått för långt. Men hur gick det här egentligen till? Hur kunde Greta Thunberg få ett sådant epitet?

Ledarkrönikan tycks vara helt byggd på en text i tidningen Fokus där krönikören Anna Nachman konstaterar att ”det finns tjej-Hitlers överallt”. Hon baserar spaningen på ett Släng dig i Brunnen-klipp med komikern Simon Gärdenfors.

När man tittar på Gärdenfors ”tjej-Hitler” har den – förutom just om man bara vill ha en källa till begreppet ­– rätt lite med Nachmans krönika att göra. 

Sketchen handlar om att tjejer blir ledsna – inte arga och om kvinnors passivt aggressiva tonläge. Han funderar utifrån spaningen på hur det i så fall skulle låtit om diktatorn Adolf Hitler var tjej.

Anna Nachman citerar komikern: ”så som judarna betett sig. Jag blir faktiskt ledsen. Jag blir inte arg, jag blir bara väldigt besviken.” 

Sedan skriver krönikören: ”Jag tänker på tjej-Hitler när jag läser om Facebookgruppen Pink Room” och listar fler exempel som Lady Dahmer, Stina Wollter, podduon Guidetti och Charles samt Greta Thunberg.

Väl uppsänd solfjäder

Det är alltså en rätt väl uppspänd solfjäder av namn som ska passa in i kategorin ”tjej-Hitler” här. Ett hyfsat tankesprång från originalkontexten.

I Pink Rooms fall köper jag parallellen. Flera av de kommentarer och utspel som gjorts där faller både in under passivt aggressiv offermentalitet och antisemitism. Om Nachman stannat där, i stället för att försöka fylla ut ett par tusen tecken till med samma poäng så hade den funkat ganska bra. Även den som inte håller med hade kunnat att säga att man förstår poängen.

Men.

Säga vad man vill om deras utspel; att Stina Wollters eller Lady Dahmers Instagramsvador är passivt aggressiva är kanske inte direkt orden jag skulle använda. Den utpekade podduons diskussion om Kanye Wests antisemitism är ju närmast fnissigt snömos. Dumt. Dåligt. Men inte speciellt ledset eller besviket.

Och att ”how dare you”-Greta skulle vara ledsen och besviken – inte arg. Nja. Där kommer också i viss mån kraschlandningen. Argumentationen ”fått hård kritik för sin aggressiva Palestina-aktivism” håller inte riktigt, vare sig för en liknelse med Gärdenfors sketch, eller för det rätt tunga epitetet ”tjej-Hitler”. Tror jag.

Ambition till poäng

Det är kanske inte det starkaste eller rimligaste resonemang jag läst. Men här finns i alla fall en ambition till poäng. Den flaxar, även om den inte riktigt flyger. Nachman tycks ju åtminstone ha sett Gärdenfors sketch. Inte bara läst rubriken.

Värre blir det när Susanna Popova kommer in i bilden och drar Nachmans krönika genom ett så kallat boomerfilter. 

Popova har uppenbarligen inte riktigt förstått var hon hamnat eller vad hon läst. Men konstaterar alltså redan i rubriken till sin text att ”Tjej-Hitlers har en särskild plats i helvetet”. I ingressen pekades specifikt Wollter och Thunberg ut på publiceringsdagen – detta har sedan ändrats.

Men sen blir det än mer förvirrat. Texten är en väldigt yrvaken och löst sammanhängande rip off på Nachmans text. Med färre exempel.

Simon Gärdenfors har – av alla människor – ersatts av USA:s tidigare utrikesminister Madeleine Albright. Det är i sig oerhört imponerande. Tror inte det någonsin hänt tidigare.

Och nu har definitionen av ”tjej-Hitler” eskalerat till ”någon som hellre kramar Hamas än hjälper kvinnor”. Exempelvis då Greta Thunberg. Huruvida detta verkligen stämmer tycks inte riktigt spela någon roll längre.

Wennblad har försvarat Popova

Peter Wennblad, biträdande politisk chef på SvD, har försvarat publiceringen med att det faktiskt just är en term uppfunnen av komikern Simon Gärdenfors. Jag ser om sketchen och hittar inte den här definitionen av ”tjej-Hitler”. Han citerar verkligen inte USA:s tidigare utrikesministers ”det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra”.

Ingenstans i Popovas text tas heller poängen att ”tjejer blir ledsna, inte arga” upp. Kontexten är helt bortblåst.

Popova tycks ha haft bråttom, läst triggernamnet Greta Thunberg ihop med ordet ”tjej-Hitler”, tyckt att det låter toppen och bestämt sig för att, som så många andra, reducera Förintelsen till slagträ mot en ganska oklar sociala medier-vänster.

Inte heller hon har egentligen annat att säga om just Thunberg än att aktivisten ”fått kritik för sin aggressiva Palestina aktivism”. Ändå blir klimatkämpen här jämförd med diktatorn som orkestrerade det värsta brottet mot mänskligheten i vår historia.

Det följer i ett högernarrativ där tänkare som Ivar Arpi just förringat Förintelsen genom påståendet att nazisterna på Östfronten, till skillnad från Hamas, åtminstone skämdes och hade ångest när de begick sina förbrytelser mot mänskligheten. En tanke som tycks ha etablerats internationellt av brittiske folkutbytesteoretikern Douglas Murray.

Där är syftet att eskalera hatet mot muslimer och relativisera antisemitismen inom den europeiska högerextremismen. Här i Sverige får det hela en extra dimension av att regeringspartierna behöver tvätta sitt huvudparti, Sverigedemokraterna, rena.

Den här texten tycks ha gått av bara farten.

Osammanhängande svada

Vad vi fick var en osammanhängande svada, nu utan större annan poäng än att tjejer, som Greta Thunberg, skulle ha åsikter i stil med ”för dem spelar det ingen roll att Hamas kidnappar, våldtar och mördar”. Vilket alltså.. är dålig… feminism?

Med efterföljande resonemang som: ”Hitler var också övertygad om att han hade rätt” eller fantasier om hur Madeleine Albright ser på när ”tjej-Hitlerserna” sparkar upp pärleporten istället för att gå till sitt rum i helvetet där de hör hemma.

Antisemitismen inom vänstern finns. Den bör absolut tas på allvar – men jag tror faktiskt inte det är så här man gör det.

Det är både väldigt grovt och ganska snårigt. Men så blev Greta Thunberg alltså ”tjej-Hitler.