Björn Söder, en av Sverigdemokraternas mest namnkunniga politiker, har utelämnats från valberedningens förslag till partistyrelse som ska klubbas under landsdagarna, rapporterar SvD.

Redan i augusti ryktades det om att Söders tweets, som anklagade statsministern och talmannen för att stötta pedofili (via Pride), skulle leda till hans uteslutning ur styrelsen efter drygt 22 år. 

Vi som hållit koll på partiet ett tag tog det med ro. Hans kollegor har länge velat göra sig av med honom, och planer på att peta honom har det tisslats om sedan minst 2015.

Det var ungefär då interna konflikter enligt uppgifter ska ha splittrat “de fyras gäng”, namnet Söder tillsammans med Åkesson, Jomshof och Karlsson fick när de tog över partiet tio år tidigare.

Men inget kunde egentligen vara mer passande än om det skulle visa sig att homofobi blev det som satte sista spiken i kistan för Söder. 

Hans nyliga twitterpsykos över drag queens, tvångsmässiga upprepanden om skamlösa vinhoror och att posta bögporr till regeringsmedlemmar, är bara ett stenkast och typ tre glas svindyr whiskey från de många inlägg han skrev om homolobbyn för SD-Kuriren under 2000-talet.

Inte fel att Söder är ”skandalomsusad”

Det vore definitivt inte felaktigt att beskriva Söder som det klickvänliga “skandalomsusad”. Främst är han kanske känd för att ha gett upphov till den plågsamma debatten om “vem som egentligen är svensk”. Inte bara en, utan flera gånger.

Vad som gjorde den extra trälig var hans påståenden om misstolkningar mellan varje omgång, bara för att omedelbart försvara och upprepa åsikten att judar och samer inte är svenskar igen.

Det är osannolikt att Söder kommer att försvinna ur miljön, eftersom SD, likt Hotel California, går att checka ut från men aldrig riktigt lämna. Det kan hans många “avsatta” kollegor vittna om, från sina kontorsstolar på valfritt propagandaorgan. 

Ändå är det på något vis slutet på en era. Och därför tänker jag att vi ska minnas Söder inte bara för det där träliga, rasismen, abortmotståndet och homofobin, utan för hans många insatser för svensk politisk humor. Här är Björn Söders Bästa.

BJÖRN SÖDER

En av sakerna som alltid gör Söder lite mindre plågsam att granska än partiets andra klappträn är vanan att avsluta sina Facebookinlägg (som alltså redan märkts upp med hans namn och bild) genom att signera dem “BJÖRN SÖDER” i versaler. 

Det får ofrånkomligen rösten i ens huvud att föreställa sig att han avslutar alla sina rubbade utläggningar med att skrika ut sitt eget namn, och det piggar faktiskt upp.

För Kung och Fosterland

Björn är en brinnande rojalist, som bland annat tycker att kungen ska få nominera statsministern. I en motion om att återinföra riksmötets högtidliga öppnande i riksdagen skriver han att det nu, när de politiska vänstervindarna som blåste efter 1968 har mojnat, är nya tider. 

Nu när det är dags att åter värna och hedra våra svenska traditioner, “bör monarkin åter få upprättelse för den fantastiska tradition den innebär och det fantastiska arbete som vårt kungahus utför”. Fantastiskt. 

Värd att nämna mest för sin gulligt orutinerade form är en motion från 2011 om att han och Kent Ekeroth vill återinföra ordensväsendet. 

Den består av en enda paragraf om orimligheten i att politikerna “i ett tidstypiskt beslut fråntog konungen möjligheten att förära svenskar dessa ordnar och idag kan de endast delas ut till utlänningar och statslösa”. 

Bostadsfrågan

Söders största politiska särintresse efter homosexuella torde vara Villa Bonnier, en fastighet som sedan den testamenterades till svenska staten 1981 använts av regeringen och talmannen för representation. 

Björn anser att byggnadsminnet borde bli officiell bostad för Sveriges talman då den lägenhet hen redan erbjuds är för liten – något han konsekvent motionerat om varje år sedan han slutade vara riksdagens andre vice talman. 

Min arbetsteori efter att ha sett huset på bild, i kombination med kungavurmandet, är att Björn gillar det för att det ser ut som en borg och att han och Ekeroth planerar någon sorts avancerade riddar-lajv när hans parti åter får tillgång till det. 

Denna politiska analys stärks ytterligare av:

All makt åt Tengil

Sverigevänner har länge försökt appropriera Astrid Lindgren, och Söder lyfte särskilt Bröderna Lejonhjärta som en kampbok. 

Kampen mot Tengils tyranni beskrev enligt honom partiets värderingar, tillsammans med “frihet och kärlek” – två ord ingen någonsin använt för att beskriva SD.

Att bröderna till slut vinner var enligt Söder en metafor för hur de (man får anta, han och Ekeroth) skulle “bekämpa det förräderi som pågår i riksdagens korridorer.”

Musikrecensenten

Björn gillar musik. Eller, i alla fall att klaga på den. När Loreen vann Eurovision Song Contest surade han över att hon inte var svensk nog, fast egentligen var det inte rasism utan han råkade bara trycka på enter för tidigt. 

Opera var heller ingen höjdare enligt Söder, som tillstod att vanligt folk som han föredrar att lära sig om höganäskrusens historia istället.

En gång spelade Björns chaufför arabisk musik på bussen, vilket var traumatiskt nog att få honom att grunna över politiska krav på “neutral” musik i offentliga fordon, (samt i vanlig ordning #islamiseringenavSverige). 

Att exponeras för vad en SD:are anser vara “neutral musik” låter som en mardröm, men det är ändå inte lika skrämmande som:

Låt dem äta sillamackor!

Det finns liksom ingen konkurrens när det kommer till att toppa den här listan. Innan Björn började dricka 100 000-kronor whisky hade han enklare vanor, men hans numera legendariska blogginlägg från tidigt 2000-tal vittnar ändå om ett lika starkt engagemang för kulinariska äventyr. 

I inlägget, som sedan dess tagits bort från hans blogg, beskriver han målande sitt besök på Malmöfestivalen. Han förbereder scenen med en nationalromantisk beskrivning av tågresan dit:

“Bondgårdar och hus såg ut som palats och tempel i den svenska sommarvärmen. Träden och åkrarna växlade av varandra och stod i kontrast till den klarblåa himlen. Känslan att vara en del av denna miljö kändes underbar. Tankarna började riktas mot mina förfädrar, som tillsammans med andra arbetat hårt för att skapa ett sådant himmelskt rike som detta. Jag kunde känna en liten stolthet inom mig. En stolthet över att vara svensk. Att ha blivit född svensk. Att ha förfädrar som byggt upp Sverige.”

Björns svärmiska tankar om “förfädrarna” avbryts av inbromsandet på Malmö Centralstation. Dagen förflyter, och runt åttasnåret börjar han bli hungrig men inser till sin fasa att festivalen är fylld av utländsk mat, något han av oklar anledning bestämt sig för att inte äta. 

Han letar febrilt, och plötsligt:

“Jag såg ett litet ljus i den för övrigt mörka omgivningen.Sillamackor, stod det på skylten. Jag gick med brådskande steg fram. Förbi alla vitlöksluktande matstånden. Jag kände en glädje. En glädje av att det än så länge fanns någon svensk mat att få tag i. Jag slängde upp en tjugolapp för att få min macka. Jag mottog den och kände den underbara doften av sill. Väl värd sitt pris, lät jag mackan försvinna ned i matstrupen för att en liten stund senare känna tillfredställelsen i magen.”

På vägen hem samlas mörka moln runt McDonald’s, som dessutom råkar vara en mötesplats för folk som inte är svenska (!!!!). 

Björn konstaterar att de nog “flytt fältet”, och stora svarta moln fortsätter att samlas under “det annars så klara stjärnrika himlavalvet”. 

Även här dyker hemsk utländsk musik upp och gör Björn illamående. Han börjar gråta (obs: inte pga rasism utan pga invandringspolitiken!!!) och åker hem.

“Med tårar på kinderna skyndade jag mig förbi mörkret tillsammans med de andra. Kvällen hade nu förändrats från en varm och ljus sommarkväll till en kall och mörk kväll” avslutar han texten.

Tack, Björn Söder, för de många skratt du gett oss granskare. Det väger nästan, men bara nästan, upp för att du är en skvatt galen extremist.

Bubblare

Den där gången Björn poserade med en jättestor snusdosa:

När Jonas Sjöstedt tvingades sitta bredvid honom på flyget:

Twitter-korståget för att få folk att sluta dela bilden på honom och SS-nazisten Franz Schönhuber genom att kräva royalties: