En ny rapport från SPF Seniorerna har rört upp känslorna på många lågavlönade.

Rapporten visar att en del pensionärer från låglönejobb skulle ha fått lika hög pension, i vissa fall till och med högre pension, om de bara hade rullat tummarna hela sitt liv i stället för att arbeta.

Och det är lika förödmjukande som avskyvärt. Men tyvärr inte förvånande.

När det nya pensionssystemet infördes på 1990-talet stod det snabbt klart att systemet var kraftigt underfinansierat. Löftet om 70 procent av slutlönen i pension skulle aldrig kunna hållas.

Redan här, strax efter sekelskiftet, kom därför de första kraven på att höja pensionsavgiften.

Men de borgerliga partierna C, L, KD och M vägrade. Och eftersom den parlamentariskt tillsatta pensionsgruppen måste vara enig om något ska ändras så stoppades varje förändring.

Och den borgerliga blockeringen har metodiskt upprätthållits ända fram till i dag.

Varje gång frågan dyker upp säger de borgerliga partierna nej.

I 30 års tid.

Borgarna blockerar allt

Det här är naturligtvis ett medvetet beslut. I stället för ett robust svenskt pensionssystem vill de borgerliga partierna ha borgerliga lösningar, som att komplettera pensionen med privata försäkringar, att styra om pensionsinbetalningarna till premiepensionen för att gynna bankväsendet, och att främja tjänstemannaförsäkringar för högavlönade.

Men lämna lågavlönade arbetare därhän.

Att SPF:s rapport visar att en del lågavlönade nu förlorar pension på att jobba är alltså inte förvånande.

När Socialdemokraterna inte fick igenom någon avgiftshöjning drev de 2020 i stället igenom ett extra pensionstillägg på 600 kronor. Pengarna togs från budgeten och inte pensionssystemet.

Och visst hjälpte det fattigpensionärerna. Men det hjälpte inte pensionssystemet, som fortsatte fallera.

I sitt remissvar noterade Myndigheten IFAU, Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering, därför följande:

”Införandet av ett inkomstpensionstillägg är ett försök att åtgärda effekterna av denna felkonstruktion i pensionssystemet snarare än att åtgärda felkonstruktionen i sig. En rimlig lösning vore att åtgärda detta inom ramen för befintliga principer i ålderspensionssystemet, exempelvis genom att justera avgifterna…”

Justera avgifterna, ja.

Men varje sådan lösning blockeras alltså sedan 30 år av de borgerliga partierna.

Pensionskraschen är ett faktum

Vänsterpartiet krävde 2022 ytterligare förstärkningar för de fattigaste pensionärerna och fick igenom att garantipensionen skulle höjas med 1000 kronor i månaden som ett led i budgetförhandlingarna 2022.

Men de borgerliga partiernas nej till varje förändring av pensionsavgiften stod fast.

Resan mot undergången har därför fortsatt.

Och i år 2023 är den kraschlandning som förutsågs redan 1997 ett faktum.

Olika uppräkningar av garantipensionen och inkomstpensionen ledde i år för första gången till att en person som jobbat kan få mindre i pension och tillägg än den som inte har jobbat alls i hela sitt liv.

Det är fortfarande inte vanligt. Men det är en skam att det över huvud taget kan förekomma och det säger en mycket om de borgerliga partiernas syn på den arbetande svensken.

Eller för den delen på den arbetande invandraren.

Eftersom pensionssystemet baseras på livsinkomsten skulle pensionerna inte blivit högre även om det inte kommit hit en enda invandrare.

Däremot drabbas de som kommer hit av ännu större brist eftersom de har kort tid på sig att arbeta ihop sin pension.

Skrota pensionsgruppen

För Tidöpartierna spelar det ingen roll.

”Invandrarnas kostnader” är ett tillräckligt luddigt begrepp för att i alla lägen kunna smetas på allt som Tidöpartierna inte anser vara värt att satsa på.

Från och med i år sitter alla riksdagspartier med i pensionsgruppen.

De borgerliga partiernas 30-åriga blockad och vägran att åtgärda Sveriges dysfunktionella pensionssystem visar dock att regeln att hela pensionsgruppen måste vara enig inte fungerar i ett parlament.

Efter tre decennier borde det alltså vara dags att skrota pensionsgruppen och föra kravet på rimliga pensioner för alla, även för lågavlönade, som en separat politisk fråga inför riksdagsvalet.