Ivan – så heter pojken som vi fortfarande kan rädda från gängvåldet
Författaren Christoffer Carlsson skriver om känslan kring den senaste våldsvågen i Sverige.
Christoffer Carlsson skriver om de senaste skjutningarna, bland annat den som skedde vid Mälarhöjdens IP där barn tränade fotboll.
Jag får börja med dopet.
Allting behöver en utblickspunkt, så då väljer jag den.
Det var förra sommaren, det var sol över Halland och min väns barndomshem. Hon bor i Stockholm, man tar röd linje mot Norsborg, men vi hade alla samlats därnere i grönskan för att tillsammans ge pojken hans namn.
Jag tänker att jag inte ska skriva ut det men sedan tänker jag: jo, det ska jag, för i namnet finns människan.
Ivan.
Och jag stod där och såg på allt fint och minns att jag tänkte: Ivan går fortfarande att rädda.
Det är vår och höst 2023. Jag gör intervjuer med unga dömda till sluten ungdomsvård. Brotten är de man läser om: mord, försök till mord, allmänfarlig ödeläggelse, grovt vapenbrott.
Jag reser till Sveriges inland, besöker institutioner, träffar personalen, de ger mig en larmtelefon.
”Sätt den i byxorna, bara, med det här klippet här, så, och om det händer något så tryck snabbt två gånger, då går larmet. Någon står precis utanför hela tiden, det kommer ta tre sekunder så är vi inne.”
Jag leds genom låsta dörrar. Det har skett flera fritagningar här, några lyckade.
”Tre ungdomar på avdelningen har sagt ja till att bli intervjuade, vänta här, så hämtar jag den första, hur lång tid har det? Han har slöjd vid 14:15, den vill han gärna inte missa.”
En rappare sköts till döds vid en fotbollsplan i går. Det var vid sjutiden. Barnen hade fotbollsträning. Jag undrar om min son vet. Han är snart 9, han älskar fotboll, han spelar i ett fotbollslag längs röda linjen söderut.
Jag undrar om de talar om det i skolan i dag, om han har hört. Jag vill ringa honom, han är snart 9 och har en sån smartklocka eftersom han precis har fått börja gå till och från skolan själv. Jag vill ringa honom och säga: Var inte rädd.
Fast det är jag som är rädd.
Jag undrar om Ivan också kommer älska fotboll.
Han kom till lite av en tillfällighet. Hans mamma hade inte tänkt bli med barn. Hon var ute i Tinderland, de sågs några gånger. Han var från Sydamerika, före detta yrkesmilitär. Stor och brun. Så beskriver hon honom.
Man kan inte lagstifta bort tillflödet av nya unga, man kan inte straffa bort det. Det går inte. För en gångs skull har Sverige ingen enkel, snabb mandatperiod-lämplig väg ut.
När hon blev gravid behövde de, som hon sa, ha ett samtal: Jag vet att det här inte var vad du räknade med – och det gjorde inte jag heller. Men jag vill behålla det, och jag hoppas att du kan respektera det. Vill du stanna, så stannar du. Vill du backa så backar du. Jag respekterar ditt beslut, vad det än är.
Han valde att backa.
Min vän födde Ivan och blev en ensamstående mamma.
Hon säger att pojken ser precis ut som sin pappa.
Det gör lite extra ont att du också är rädd, skriver Ivans mamma.
Det kanske är därför jag inte ska skriva den där texten, skriver jag tillbaka.
Jag tror att det är precis därför du måste skriva den.
Statsministern talar. En blågul flagga skymtar i bakgrunden, suddig.
”Vi ska jaga gängen. Vi ska besegra gängen. Vi ska ställa dem inför domstol. Hur har det kunnat bli såhär illa? Faktum är att vi är många som såg det här komma och varnade för det.”
Faktum är att han också sa, det var i SVT:s Agenda, ”Det regeringen inte har lyckats göra på sju år, skulle vi kunna göra på ett år.”
Det var för ett år sedan.
På SiS sitter många av dem. Det är det jag gör nu, forskar. Det är skönt, märkligt nog. SVT skickar sms, TV4 ringer, tyska tidningar (?) hör av sig. Jag arbetar. Det är skönt att kunna säga det, för jag vet inte längre vad jag ska säga till medierna.
Enda gången i mitt liv som jag nästan varit viral, det var hösten 2019 efter två minuter i tv-programmet Veckans Brott. Jag pratade om skolmisslyckanden och tillflödet av nya unga till de kriminella nätverken. Det räckte. Det spreds.
Jag har inte sagt så mycket sedan dess, eller jo, det har jag, men det var sant, det jag sa, jag har inget nytt att säga och numera säger jag nästan ingenting för jag sa till slut bara samma sak om och om igen. Jag lever ett ensamt liv; arbetar dagarna igenom och läser eller skriver till långt in på natten.
De jag intervjuar är sexton, sjutton. De tillhör den nya generationen, har korta karriärer bakom sig. De har tagit de äldres plats, de som är döda eller har lämnat landet, som sitter av tid. Man har avskaffat ungdomsreduktionen också så det är en extra risk nu, om man är arton eller äldre.
En av mina studenter säger: jag skäms, men det är nästan skönt att jag är vit. Mig kommer de i alla fall inte ta fel på, mig kommer de inte skjuta av misstag.
Man får sitta längre. Så riktigt unga är bra, en ung tänker inte, en riktigt ung bara gör. Sexton år gammal kan han få flera hundratusen för ett mord. Han gömmer dem, sitter tre år om han döms, han kommer ut och gräver fram sina sparade pengar, han drar utomlands.
Grundkonflikten känner alla till: en kamp om drogmarknaden. Men den är inte så enkel längre. Skjutningar och sprängningar är inte alltid försök att ta kontroll eller hämndaktioner, de kan vara rent förebyggande också.
De bygger på rykten och saker man hört, sett, vad folk skriver till varandra. Ingen går att lita på längre. Om A får höra att B tänker skjuta honom eller hans mamma, hans bror, måste A hinna ta ut B först. Det gäller ens familj nu. Man tänker inte på rätt och fel, man vet att det är fel, men man har inget val. Folk har ingen skam i kroppen längre, de skjuter vem som helst. Jag är så glad att jag sitter härinne, det är helt sjukt därute nu. Det går knappt att begå brott i Sverige längre.
Det är inte risken att gripas av polisen de syftar på. De syftar på sina fiender.
När det började i Stockholm för ett tiotal år sedan gick de i förskolan. Snart kommer de yngsta inte ens ha varit födda när allting började.
Det startades ett konto på Instagram igår. Kontot är öppet och publicerar klipp och bilder från skjutningarna.
Jag ser antalet följare passera 1 000, 5 000, 10 000, det passerar 20 000. På ett dygn. Jag ser en av mina vänner börjar följa det. Två. Tre.
En av mina studenter säger: jag skäms, men det är nästan skönt att jag är vit. Mig kommer de i alla fall inte ta fel på, mig kommer de inte skjuta av misstag.
En annan av mina studenter, en jag handleder, säger: Jag bor i samma hus som [X] syster. Vi bor på nedre botten och de precis ovanför. Jag vet inte, men det är lugnt just nu, i alla fall, alla är i Turkiet för begravningen.
I fikarummet säger en av mina kollegor: det är riktigt, riktigt obehagligt. På idrottsplatserna där jag bor stryker de utmed fotbollsplanen ibland.
På radion i bilen, på väg för att hämta mitt barn efter skolan, hör jag en man säga: Det har kommit nära nu.
(Vissa säger: Det har varit här hela tiden. Mammor har sett sina söner dö. Pappor har sett sina söner döda. Systrar, bröder … För väldigt, väldigt många har det varit precis här hela tiden.
Det är sant. Men varför skriver ni då alla dessa texter nu?
Varför skriver jag?)
Amir Rostami medverkade i SVT, många år sedan nu. Jag tänker ofta på det han sa den gången. Frågan gällde gängvåldet och han betonade att fokus också (inte bara, men också) måste vara på det långsiktiga förebyggande arbetet. Han lyfte fram socialtjänstens resurser och verktyg, deras förlegade regelverk, han lyfte fram de svenska skolorna, familjer som lämnas utan behandling och stöd alldeles för länge, familjehem och HVB-hem som inte fungerar. Han fick stöd av kollegor, av rikspolischefen, av andra sakkunniga i frågan: repression löser inte det här.
”Men att sätta in såna åtgärder tar ju tid”, invände reportern. ”Och det tar tid innan resultatet kommer.”
”Ja, men vi måste ju börja någon gång”, sa Amir.
Vi började inte då. Hade vi gjort det hade det kanske inte varit såhär illa nu.
Repression och förebyggande, långsiktigt arbete. Båda hade behövts.
Jag vill ringa honom min son och säga: Var inte rädd. Fast det är jag som är rädd.
Men hur lätt är det att tala om förebyggande åtgärder nu? Vem lyssnar på sådant? Trots att vi måste, förr eller senare. Statsministern talar: förvaringsstraff, militär, visitationszoner, utvisa folk som ännu inte är dömda för brott.
(Vi har inte börjat än. Vi kommer att döma av statsministerns tal inte börja imorgon heller.)
När Ivan blir lite större kommer han, om det vill sig illa, utgöra en fantastisk resurs för de kriminella nätverken. Han kommer vara perfekt för dem, stor och brun, precis som sin sydmerikanska yrkesmilitärpappa, med en våldspotential som strålar ur honom.
Det är en tid dit, innan han är stor nog. Det vet hans mamma också. Sverige kan fortfarande göra så att Ivan löper en kraftigt minskad risk för att exponeras för de kriminella nätverken.
Men det är det tidsperspektivet vi behöver: de alldeles nyss döpta. Alla barn äldre än de kommer, framförallt om de växer upp under vissa villkor på vissa platser, om de går i vissa skolor, på ett eller annat vis ha möjligheten att bli en del av ett kriminellt nätverk, bli del av konflikterna. Bli måltavlor.
När slutar det?
Jag vet faktiskt inte.
Men man kan mycket enkelt säga när vändpunkten kommer: När tillflödet av nya unga in i nätverken börjar minska (och när den väl börjat minska måste den fortsätta göra det). Först då, när indikationer på en sådan förändring går att urskilja, går det också att skymta slutet.
Hårdare straff och nya lagar hjälper inte här, militären hjälper inte, polisen hjälper inte, beslagtagna vapen hjälper inte heller.
Man kan inte lagstifta bort tillflödet av nya unga, man kan inte straffa bort det. Det går inte. För en gångs skull har Sverige ingen enkel, snabb mandatperiod-lämplig väg ut.
Man måste börja ta den långa vägen någon gång.
När Ivan ska säga sitt namn låter det som ”Iba”, kanske ”Iban” om man är generös i öronen.
Jag tänker att jag borde packa en väska, skriver hans mamma till mig.
Det är kväll, det är den tjugoåttonde september, jag åker till bokmässan tidigt i morgon, jag har egentligen ingen lust, inte nu, jag vill inte arbeta den här helgen, jag vill se min snart-9-åring spela helgens fotbollsmatch—
… med extra bilnycklar och kläder och sånt att ha i sovrummet så vi kan fly genom uteplatsen om det smäller. Samtidigt känns det som att kapitulera. Jag vet inte heller vart vi ska ta vägen. Jag har inte råd att bara dra. Ingen vill köpa en lägenhet på bottenplan nu. Vem vill ens befinna sig i en lägenhet på bottenplan nu?
Jag går ut på balkongen. Det är nästan tyst, jag hör bruset från motorvägen, jag hör ingen helikopter över Söderort.
Christoffer Carlsson är författare och docent i kriminologi vid Stockholms universitet
