Avrättning, skottlossning och pirater – vardag för svenska kriminalvårdaren Monika i Somalia

Under sommarmånaderna kan Monika Eriksson ta cykeln till anstalten Ystad, där hon jobbar som vakthavande befäl.

Men det senaste året har hon åkt rakt ut i öknen i en konvoj med bepansrade bilar, skriver Sekotidningen i ett reportage. 

Anstalten i Ystad har bytts ut mot ett av Somalias största fängelser.

Avrättar terrorister

Innanför de taggtrådsbeklädda stängslen finns allt från män och kvinnor som fängslats för att misskött sig, till pirater och terrorister från Al-Shabab.

Några avtjänar månader, andra flera år. Terrorister kan även dömas till dödsstraff.

– Medan jag har varit där har de avrättat 40 till 50 personer, säger Monika Eriksson.

”Väldigt unga soldater”

Hon har fått se det på ett filmklipp, hur en dödsdömd binds fast och skjuts ihjäl efter ett erkännande.

Det vill hon inte se igen.

– Dödsstraff kan aldrig vara okej. Jag varken accepterar eller förespråkar dödsstraff, det går helt emot mina värderingar. 

– Al-Shabab är ju oftast väldigt unga soldater som rekryteras från tidig ålder.

Utlånad från Kriminalvården

Monika Eriksson är i Somalia för att hjälpa till med återuppbyggnaden av en rättssäker kriminalvård och säkerställa att den uppfyller mänskliga rättigheter.

Hon är fortfarande anställd av Kriminalvården, men utlånad till FN:s organ UNODC (United Nations Office of Drugs and Crime).

På anstalten utbildar hon personal och ledning, i bland annat fängselhantering och gripande, visitationer och incidenthantering.

– Personalen är väldigt tillmötesgående och törstar efter kunskap, säger Monika.

Djur inne på anstalten

Hon kontrollerar att alla intagna får mat, sköter hygienen och har tillgång till sjukvård.

I fängelset finns inga fönster, endast galler. Katter och getter går fritt innanför murarna.

Tolv personer delar cell och har på sin höjd en liten batteridriven transistorradio.

De ägnar dagarna åt att spela fotboll, domino och basket och får undervisning av en lärare som går runt bland cellerna.

– Precis som i Sverige har de rätt att gå ut en timme i dagsljus varje dag. Vi tittar om man följer det här, säger Monika.

Limpmackor och lösgodis

Sekotidningen träffar henne i ett 27-gradigt Malmö, när hon är hemma på ledighet.

Den senaste tiden har Monika umgåtts med 11-årige sonen, ätit lösviktsgodis och limpmackor med leverpastej och gurka.

– Jag har säkert ätit fem Pågenlimpor, skrattar hon.

Planen var att åka tillbaka till Somalia om ett par dagar, men hon har precis fått besked om att resan dröjer på grund av finansieringsproblem.

Det är inte första gången färden tillbaka skjuts upp och hon oroas över de projekt hon håller i på anstalten.

– Var dag och vecka som går ökar risken för att personalen faller tillbaka i gamla mönster. Och så kanske de tror att vi inte vill komma tillbaka mer.

Eskorteras av beväpnade vakter

Somalia beskrivs som ett av världens farligaste länder.

Monika och annan FN-personal, bland annat en polis och två andra kriminalvårdare från Sverige, bor i ett inhägnat område i staden Garowe, en dryg kvart från anstalten.

De får endast förflyttas i eskort av beväpnade vakter och färdas bara mellan fängelset, FN:s kontor och platsen de bor på.

Det är alldeles för farligt för att exempelvis besöka butiker eller marknader.

Dödsskjutningar utanför murarna

I landets mellersta delar pågår strider och skottlossning är vardag utanför boendets murar.

Det kan till exempel skjutas för att fira något eller för att skapa fri lejd.

– Om det är två skott är det oftast någon som har fått sätta livet till, konstaterar Monika.

Lever isolerat i Somalia

Livet i Somalia är inrutat. Stiga upp klockan sex, träna, åka till anstalten, sedan hem till lunch och kontorsjobb på eftermiddagen.

För att bryta isoleringen flygs FN-personalen till Nairobi i Kenya efter 28 dagar och drygt var tionde vecka får de åka hem.

Många skulle ha svårt för den inskränkta friheten, men Monika trivs.

Hon konstaterar att kontakten med familjen nästan är bättre, trots att hon befinner sig på en annan kontinent.

– Är man hemma är det ju tusen saker att göra. Här är det fokus på jobbet, mitt mående, att äta, sova och hålla kontakten hem.

”Alltid jobbat idiottider”

Kvar i Ystad finns den 11-årige sonen och tre vuxna barn. Sonen bor hos sin pappa när hon är borta.

– Det fungerar jättebra. Nu är han van vid detta för pappan har också varit i väg på utlandsuppdrag. 

– Han är polis och jag kriminalvårdare, så vi har alltid jobbat idiottider och vår son är nästan van vid att bara ha en förälder.

Välkänd på anstalten

Monika växte upp i den lilla orten Ingelstorp på Österlen. Hon hade planerat att bli reseledare i Spanien när hon fick höra om ett sommarjobb på anstalten i Ystad.

Det var 31 år sedan. 

Under åren har hon testat på de flesta positionerna och blivit ett välkänt ansikte bland kriminalvårdarna.

Men på senare år har det funnits ett sug att jobba utanför Sverige, inspirerat av exmannen som varit på utlandsuppdrag för Polisen och tvillingbrodern som har varit utomlands i militärtjänst.

Så när det fungerade med privatlivet passade hon på.

– Om jag inte klarar av miljön eller uppdraget så har jag i varje fall testat. Då kan jag inte ångra mig över att jag aldrig tog chansen.

Anstalt i USA: ”Precis som på film”

Hon fick frågan i samband med en studieresa till USA. Då fick hon följa ett vakthavande befäl i arbetet på en anstalt i delstaten Rhode Island på östkusten.

– Det var några av de bästa veckorna jag upplevt i arbetet. Det var precis som på film.

I samband med USA-besöket fick hon höra att hon är som klippt och skuren för internationella uppdrag.

Hon tror att det är för att hon är rak och tydlig, öppen med vad hon tycker och inte rädd för att säga det.

Hon respekteras ofta av intagna och i Ystad har Monika många gånger fått höra nya kollegor säga att de vill vara som henne.

– Då säger jag att det är jättekul att ni uppskattar mitt jobb. Men du ska vara dig själv och bygga upp ditt eget förhållningssätt mot intagna och personal.

Hatar spindlarna och ormarna

När hon beskriver skottlossning och bombdåd i Somalia syns inga tecken på oro. 

Det är mer ett konstaterande av hur läget är och att man får anpassa sig efter det.

– Än så länge har det inte varit något jag har känt oro över. Sen är jag ingen supermänniska för jag hatar myggorna, spindlarna och ormarna.

Hon skrattar och tillägger att myggorna kan bära malaria och att hon faktiskt varken sett ormarna eller spindlarna än.

Efter en intervju i lokaltidningen Ystads Allehanda har personer kommit fram och sagt att hon är modig och stark, men det vill hon tona ner.

– Många känner inte ens till hur det är i Kriminalvården, och att jag sedan är i ett annat land och jobbar för FN… Men för mig är det vardag.

Känslan att representera Sverige

Hon har därför undvikit stan på sistone, ovan att vara i rampljuset. 

Kanske kommer Ystadsborna inte se till henne så mycket mer kommande år heller.

Monika känner sig inte riktigt redo att lämna Somalia. Om det fungerar med hemsituationen vill hon förlänga uppdraget.

Det är något speciellt med att dra på sig FN-uniformen, en känsla av att göra något meningsfullt.

– Det är också en stolthet i att representera Sverige.

Artikeln är tidigare publicerad i Sekotidningen som tillsammans med Arbetet och sju andra titlar ingår i LO Mediehus.