RECENSION. Jag vill vara tydlig med att om det är något jag vet allt om så är det att vara helt dum i huvudet. Det är en erfarenhet jag ärligt talat delar med precis alla inne i Globen. 

Som uppvuxen i de Värmländska utmarkerna var enda kopplingen till den stora världen och subkulturerna så kallad äventyrssport.

Genom skate- och snowboardvideos upptäckte vi Dead Kennedys, Misfits, Millencolin, Randy, Bad Religion, No Use For a Name och Pennywise. Det är min subkulturella inlandsbas. 

Pre-internet. Rock för redigt pantade utbygdsjägare vars enda sätt att ha lite kul var att antingen ramla roligt från en jättehög höjd eller bli klapp kanon. Festligt skitkul i ett gränsland mellan det som skulle bli MTV:s Jackass och mörkret i Harmony Korines Kids.

Blink-182s enda brott i sammanhanget är egentligen att de var för sena på bollen. Jättebebisarna från Kaliforninen renodlade västkustens punksound. Tog essensen i de hitigaste låtarna av NOFX eller Descendents och upprepade det om och om igen.

Addera ett jävla driv från Travis Barkers trummor.

Tre idioter blev störst

Resultat: Tre idioter som för en tid blev ett av världens största band och utlöste en våg av skivbolagskopior i genren punk-pop. Men Blink-182 var inte bara störst, de var till skillnad från sina efterföljare också true. Selloutstämpeln kom av bara farten.

Soundet? En oerhört catchy jämntjock sörja i perfekt tempo för dig som har som enda ambition i livet att bli riktigt riktigt full.

Och det kan ni ge er fan på att folk är i kväll. Folkhälsomyndigheternas nya alkohol-rekommendationer känns väldigt långt borta. Män, ca trettiofem, står och jublar över musik vars primära målgrupp var fjortonåringar när det begav sig.

En orch framför mig med rakad skalle och stirrig blick står i bar överkropp på helspänn – och vejpar. 

I övrigt: Skägg, loads n loads of öronexpanders, mikrobryggeriöl, spritmärkesmerch, trettio plus-kvinnor med rolig hårfärg. Killen bakom mig rasar över sätet och faller handlöst när han i extas ska ta sig fram mot scenen. Fastnar med foten mellan säten, ligger sedan och sprattlar som en krabba på rygg.

Jag älskar honom.

Men det är inte bara publiken som åldrats. Travis Barker, i dag superstjärna genom the Kardashians, ser ut som något ur Mad Max Fury Road. En film som enligt Wikipedia klarat Bechdeltestet – i likhet med absolut ingenting den här kvällen. 

Och då pratas det ändå en hel del om kvinnor.

Pladdrar oengagerat om Ikea

Tom DeLonge, andresångare och busfröt i bandet pladdrar rätt oengagerat på om Ikea, köttbullar och påstår sig sedan improvisera ihop en låt live på scenen – om avsugningar.

Och när jag säger att han improviserar ihop en låt om avsugningar, då menar jag verkligen BARA avsugningar.

Sen ger han publiken fingret. Det gör han då och då under kvällen. Och då jublar vi. Allihop.

Stämning? Lite som att tre män lånat skinnjackor av Klimpen i Bert, och det står HÅRDPORR eller JÄTTEFULL på ryggen. Men det känns aldrig riktigt som de verkligen menar det. 

De är mer som pliktskyldiga impotenta älskare till ett folkhav av nymfomaner som aldrig får nog.

Mark Hoppus eller ”den intellektuelle i Blink-182” (ja, detta är en korrekt mening) kan fortfarande drämma av emo-dängan Adam’s song. Jag vet inte om han är speciellt mycket smartare än DeLonge eller Barker egentligen, men han har glasögon och står bara för ungefär tio procent av publiksnacket om hur oerhört kul det ska bli att knulla. 

Att ha glasögon i amerikansk punkkontext innebär att du antingen är sensibel eller fullständigt sjuk i huvudet. Hoppus är det förstnämnda. 

Det är däremot inte DeLonge.

MILF-skämt

Det dras, så att säga, ett och annat MILF-skämt ur ymnighetshornet, och försäkras vid ett flertal tillfällen att nu jävelberg ska det idkas samlag med morsor.

Vilket antingen känns 1. Oerhört konformt sett till att de mödrar som finns i publiken förmodligen är yngre än de femtioåriga skejtarna.

Eller 2. Rätt progressivt, vidsynt och samtidigt lite farligt om man betänker att majoriteten av publikens morsor idag rimligen är bensköra pensionärer. 

Addera till detta att mannen som drar skämten, Tom DeLonge, är Kaliforniens Clas Svahn. 

Han lämnade Blink 182 för att engagera sig på heltid i att bevisa hur USA:s regering i decennier dolt rymdvarelsers existens för sin befolkning. Av någon anledning kallade också representanter för Pentagon in honom på ett möte där han fick berätta för dem om sina rymdfynd. 

Oklart om anledningen till detta var att de faktiskt trodde att den här mungipepiercingkillen som enligt egen utsaga ”knullade med din mamma igår” visste något – eller om de där militärerna helt enkelt bara tyckte det var coolt att få träffa sångaren i Blink-182. 

Om så var fallet är jag helt på deras sida.

Crowdfunda egen rymdfarkost

DeLonges stiftelse och UFO-sekt To the Stars-foundation har försökt crowdfunda sin egen rymdfarkost som ska rida på magnetvågorna.

Var de hittat ritningarna till den? Ingen vet. I stort sett alla, inklusive hans gamla bandkamrater, har utgått från att DeLonge blev skogstokig helt enkelt. 

Men nu skriver vi 2023, kongressen i USA har gett Tom DeLonge lite rätt i att de kanske gömt i alla fall några rymdvarelser eller flygande cigarrer och Blink, de har återförenats.

Visst är de gamla och rätt trötta. Det är jag med. Och visst är deras repertoar av ”edgy grejer” nästan lika fåtalig som deras ackordföljdsvariationer. Scenshowen en korsbefruktning av buskis, tonårsångest och saker unga människor tyckte var coola vid millenieskiftet – som den ungdomliga och radikala konstformen graffiti.

Typ två timmar av mitt liv jag aldrig får igen och det är verkligen helt ok. De flög fram i tvåtakt.

Det är nämligen så fruktansvärt skönt – i en tid som blivit koleriskt vansinnig – att för en kväll bara få vara helt jävla dum i huvudet.

Jag lämnar Globen med en enda tanke. Fan vad fett det här var.