Egentligen var det inte meningen att tidskriften Expos granskning skulle släppas redan nu. Det var inte meningen att den redan nu skulle leda till stora rubriker i nationell media.
Expos senaste nummer skulle ha dröjt.
Expo har sedan 90-talet granskat rasism och främlingsfientlighet i Sverige. Nu har de vänt strålkastarljuset mot pengarna som finansierar flera medieprojekt i de högermiljöer som sprider antisemitism, islamofobi och konspirationsteorier om vaccinationer liksom chemtrails.
Spåren leder till två av Sveriges kändaste välfärdsmiljardärer, grundarna av Internationella Engelska Skolan, IES, Hans och Barbara Bergström.
Deras rikedomar har byggts med skattemedel från skolsystemet. Nu används delar för att finansiera hat.
Vore det inte för paret Bergström själva hade vi inte kunnat läsa granskningen i sin helhet förrän om några veckor, men Bergströms bestämde sig likt ryska oligarker för att försöka misskreditera en av journalisterna bakom granskningen.
Det gick inte så bra, kan man säga.
Tidigare DN-chef
Paret Bergström anlitade en bloggare de sedan länge finansierat genom sin stiftelse och som är känd för sin brist på fingertoppskänsla och trovärdighet.
I stället för att sänka storyn gjorde bloggaren den till sprängstoff.
Om man ska hitta något positivt i den här historien så är det just detta. Bergströms misslyckades med att kväva journalistiken i sin linda, trots sina resurser, trots Hans Bergströms bakgrund som tidigare chefredaktör på Dagens Nyheter.
Skandalen ett faktum. Skattepengar har, i form av vinster från svenska elever, slussats till propaganda och skribentarvoden till, i vissa fall, rent av högerextrema miljöer.
Här ligger faktiskt det ryska exemplet nära. Efter Sovjetunionens fall i början av 90-talet gick affärsmän in i mediebranschen.
Putinlojala medieimperium
Skillnaden mellan Ryssland då och nu är att oligarkerna i mediesfären en gång var verksamma där för att tjäna pengar på själva journalistiken och bygga det som brukar kallas den tredje statsmakten.
Oberoende journalistik, i motsats till den kommunistiskt styrda propagandaapparaten.
I dag är propagandan tillbaka.
När Vladimir Putin tog makten vid millennieskiftet sorterades de ryska oligarkerna i två läger: de Putinlojala och alla andra. Alla andra, så som Boris Berezovsky som bland annat grundade dagstidningarna Nezavisimaya Gazeta and Kommersant, rensades ut.
Många tystnade. Affärsmän sålde sina tidningar och kanaler för att skydda andra verksamheter.
Gazprom, den ryska statsägda oljejätten, köpte och skapade ett medieimperium under Putins direkta kontroll.
2013 hittades Boris Berezovsky hängd i sitt badrum i London.
Reportrar utan gränser har skrivit om medieägandets utveckling i Ryssland från 90-talet, liksom liknande tendenser som i dag pågår i länder som Kina och Ungern men också i demokratier som Indien.
Poängen här är inte lika mycket vad som händer när en despot tar över ett land utan vad som sker med den fria journalistiken, vars syfte är att granska makten, när makten inte vill bli granskad samtidigt som ekonomin på mediemarknaden förändras i grunden.
Vem köper det som blir kvar
I Sverige ska det statliga mediestödet förändras. Det riskerar främst att drabba idédrivna tidskrifter som till exempel gröna Syre, kristna Dagen och socialdemokratiska Aktuellt i Politiken. Ett slag mot mediemångfalden.
Samtidigt kommer nyheten att Sveriges Radio ska storspara. Verksamheten ska bantas med 250 miljoner kronor per år. Ett slag mot oberoende public service.
Sedan flera år har andra svenska medier krisat.
Aftonbladet är mitt i ett stort sparpaket. Svenska Dagbladet likaså. Bonnier News Local ska storspara på sina lokaltidningar.
Sedan tidigare har flera lokalmedier slagits ihop eller lagts ned helt i och med uppköp och konkurser. TV4 meddelade i september att de lägger ned hela sin live-tvproduktion. Det drabbar både nöjesprogrammen och TV4 nyheterna.
Slag mot nära nog alla kommersiella medier.
Frågan är då vad som blir kvar, och inte minst vem som kommer äga det som blir kvar och varför.
Vad finns om staten inte längre vill satsa på oberoende och mångfald samtidigt som traditionella kommersiella aktörer ser sig utkonkurrerade av sociala medier och Youtube?
Kanske paret Bergström. Eller någon smartare välfärdsoligark, som vet hur man sänker en story på riktigt.
