40 timmar i veckan. Så många timmar jobbar vi Sverige sedan 1973. Avtalsvägen har en del branscher fått ner sin arbetstid. Butiksanställdas heltid motsvarar 38,25 timmar i veckan och branscher med nattarbete kompenserar generellt löntagare med färre timmar i veckan.

Trots framsteg med både verktyg, digitala hjälpmedel och AI vilket möjliggjort för arbetsgivare att slimma sina organisationer har väldigt lite av framstegen kommit anställda till dels.

Ett undantag i sammanhanget är att Malmös kommunala bostadsbolag MKB har som mål att deras anställda ska ner till fyradagarsveckor. Personalpolitiken har fått uppmärksamhet i Sydsvenskan.

Ambitionen är att nå 20 procents arbetstidsförkortning inom sju år. HR-chef Karin Svensson är positiv till att låta de digitala framsteg man gjort komma de anställda till dels och optimistisk till att målet går att nå. Föga förvånande hamnar journalistens fokus på annat.

Grupper ställs mot varandra

I stället får Svensson frågor om den eventuella irritation som skulle kunna uppstå om hyregästerna får betala arbetstidförkortningen genom höjda hyror.

Som om det vore arbetsbördan på de anställda på bostadsbolagen är anledningen till hur hyressättningen i Sverige utvecklar sig. Eller hur bostadsmarknaden ser ut, rent generellt.

Så här brukar det bli när fördelning diskuteras. Grupper som egentligen ofta har gemensamma intressen ställs mot varandra och de som sitter på makten slipper ansvarsutkrävande. Varför skulle en hyresgäst vara arg på en anställd när det är politiker och högt uppsatta tjänstemän som bestämmer?

Men det är inte särskilt konstigt att frågan om arbetstidsmåttet, det vill säga antalet timmar som motsvarar heltid, ännu en gång är uppe på tapeten. Pandemin tvingade många till hemarbete och synliggjorde en hel del dötid men också att frihet under ansvar faktiskt funkar hyfsat för dem som sitter på kontor.

Osund stress kostar

För de som behöver vara på plats på jobbet är verkligheten en annan. Där ökar trycket att göra mer samtidigt som att många arbetsplatser larmar om att anställda varken orkar arbeta heltid eller hela vägen till pension.

Denna tudelade arbetsmarknad är varken välplanerad eller rättvis. En sänkning av arbetstidsmåttet skulle dock utjämna skillnader i flexibilitet i både när och vart arbetet utförs som vuxit sig större. De som arbetar på plats får då den kompensation som andra fått i flexibilitet. Lite kompensation som förhoppningsvis hjälper till att både behålla kompetens och gör samhällsbärande branscher lite mer attraktiva.

Dubbelstöten i att få sämre ekonomi samtidigt som att den verksamhet man arbetar för bantas är inget att skoja bort. Att samtidigt som elräkningen sticker och räntan stiger, få färre kollegor och mer att göra blir till en osund stress. Och osund stress kostar på både individ- och samhällsnivå.

Kampen om tiden har börjat

Arbetstidsförkortning avtalsvägen kostar löneutrymme i fysiskt och psykiskt påfrestande branscher.

Anledningarna att driva kortare arbetsveckor är många men den främsta är att människor faktiskt vill ha mer makt över sin tid. Att kombinera ett arbete med en meningsfull och hållbar fritid borde vara en rättighet i ett välmående samhälle men så ser det dessvärre inte ut i dag.

Sänkt heltidsmåttet hade både möjliggjort för fler att arbeta heltid och har slitit betydligt mindre på dem som gör det. Utöver det skulle det vara ett icke inflationsdrivande sätt att kompensera för de reallönesänkningar som drabbar majoriteten av den arbetande befolkningen. Med undantag för direktörer är det försvinnande få som fått mer i plånboken.

Reallöneökningar kan vi, med tanke på det tunga inflationsbekämpande ansvar som lämpats över på svenska löntagare, glömma ett tag framöver. Kampen om tiden, däremot, har bara börjat.